Surr och kurr från äggstockarna

Polariserad klyschfest när jag och en vän pratar barnlängtan:

Jag: Det är som att älska en person som inte finns än. Men man väntar bara på att den ska komma. (SA jag så?! Ja.)

Hon: För mig är det lika lockande som att flyga till Irak och börja kriga för IS.

Om vi leker för en stund att det finns något så tramsigt som en biologisk klocka så är min på nivå: Mayday! Mayday! Sekunderna börjar ticka dubbelt så snabbt och vilken jävla tråd ska klippas. Ja förlåt mig så mycket för att jag är en tjej och har klänning och rosa cykel och vill ha barn!

Jag har tänkt länge att det är en fråga för sedan. Och sedan - intervjuade jag en person som sa att vad fan vet vi om sedan.

Passar det bättre om tio år? Vad är det jag har då som inte finns nu? Och ska jag längta i tio år men vänta för väntandets skull. Vad är det för fel på: nu? Jag kan i alla fall tillåta mig att tänka tanken.

Så jag tänker tanken. Och det är ett surr som blir ett brus som blir ett dån.

Ärligt talat har det surrat länge. När jag jobbade första dagpasset på postterminalen för 1,5 år sedan och tänkte: Smidigt att sluta redan 14.30, då kan en hämta barnen tidigt på dagis. När jag städar ur städskåpet som egentligen är ett riktigt, gammaldags skafferi, och ser vilken perfekt plats det är till en myshörna åt ett litet barn: med några kuddar och en ficklampa och bra bilderböcker. När jag slänger små russinpaket och i förbifarten känns vid att de skulle passa bra att spara till en som vill leka affär. Och sedan kommer på mig själv att någon sådan finns ju inte här.

För mig är det inget en bara gör. Jag tar det på största allvar, såpass att jag ibland tänkt att jag inte ska ha barn, för hur kan jag bara ha mage att ta mig an en så stor uppgift. Men jo. Jag vill.

Jag passar barn sedan 3 år tillbaka och det hjälper inte ett dugg. Snarare tvärtom. Runt mig blir vänner föräldrar. Och nu googlar jag insemination och det kostar chockartat mindre än jag trodde. Så där att jag skulle ha råd att göra ett par tre stycken med en gång. Vilket jag inte ska. Men jag provar att tänka tanken. Crazy eller ej. Att lyssna på bruset.

Frågan som präglat eftervalsdebatten om SD:s framgångar:

Vi har uppmanats att ge kärlek, samtala och försöka förstå, istället för att ta avstånd.

Det är en väldigt fin tanke. Och det är mycket möjligt att det är det rätta sättet att mota bort rasismen. Men jag undrar om ni glömt vilka det är som förväntas göra detta?

Det är de som av SD får höra:

Du hör inte hemma här. Du är ett hot mot vårt samhälle. Det största hotet sedan andra världskriget. Våldtäkt är en del av din kultur.

Det är människorna som helst inte borde existera: Vars pappa eller mamma eller farfar borde ha stannat för att "få hjälp på plats".

Då hade jag inte funnits här

Det är kvinnorna, förlåt, hororna som ska kedjas fast vid spisen. Männen som ska muras in i manligheten. Aktivisterna som ska tystas. Det är hbtq-personerna, de "sexuella avarterna", som ska in i garderoben igen.

De - eller vi - som är direkt hotade av SD:s politik. Det är de som uppmanas: Bli inte rädd. Bli inte arg. Omfamna. HUR kan man kräva det? Av någon annan än Kulla-Gulla.

Slitvarg söker nya jaktmarker

Vi spånar personligt brev och jagar klyschor. En inledning vi blir särskilt nöjda med:

Slitvarg söker nya jaktmarker
Jag heter NN och att vara med mig är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött.

Eller nej. Men tänk om!

Lilla Berlin på temat:

Fittfint

En till mig, en att ge bort. Lite olika uttryck, visst?

Gullnivån på alliansen Alfons Åberg + Lilla Berlin: skyhög

Att försöka prata strukturer, normer och samhällsproblem med folk som hellre tar det personligt. (Eller: Kul Med Paint!)

"Svenska grisar lever i regel hela sina liv inomhus, på betonggolv"

"Alla moln har en silverkant"

"Pollen får folk att nysa"

"Grodor är ett samlingsnamn för vissa arter i ordningen stjärtlösa groddjur"

Och maten kallnade.

Ät du så pratar jag. För jag har varit med om ett mirakel. Så sa jag till min syster när vi beställde burgare. Och maten kallnade.

Miraklet:

Det ringde från ett utlandsnummer och när han presenterade sig tog det tid att förstå vem det var. Vi gick i samma klass från lekis. Hans mamma lagade urgod lasagne och en gång grävde vi en massa hål i hans gräsmatta för att fånga möss. Vi lekte inte ofta egentligen. Men jag tyckte alltid om honom. Även när vi blev tio, tolv och femton år.

Tonåren är som den är. Inte bra. Men där är det en glädje att ha någon. Om det så bara är någon man säger hej till i korridoren. Inte alls den där gränslösa vänskapen från ungdomsböckerna, utan bara någon att prata med ibland. Någon som finns. Och man må vara femton, men den där personen har sett en sedan man var en snorig femåring som inte vågade hoppa från klätterställningen. Han var aldrig nära. Alltid betydelsefull.

Sedan gick vi ut nian och sågs inte mer. Jag tänkte på honom ibland. Sökte efter honom på facebook utan resultat. Hade velat veta hur han hade det.

Åtta år senare, så ringer han. Säger hej, det är jag, jag har tänkt på dig ibland och undrar hur du har det?

Jag har inga barndomsvänner. Några på facebook kanske, men jag håller inte på riktigt kontakten med någon som jag kände före 16 års ålder. Den biten är borta. Så plötsligt en röst från det förflutna! Att han vågade. Ta tag i det, hitta mitt nummer och bara ringa.

Vi fick chansen att säga några saker som vi kanske inte kunde säga som femtonåringar. Jag kände det som om jag hade fått världens finaste present. Det blev inte mer än ett eller två långa telefonsamtal och en fika dagen innan jul där vi pratade bort halva natten. Det är mer än nog. Det är ju ett fakkin mirakel!