Berätta varför man ska rösta på FI, sa hon.

Men det gjorde jag inte. Däremot kan jag berätta varför JAG röstar på FI i år.

"Lek med tanken," sa jag i tidig vårvinter, "lek med tanken att FI kommer in i riksdagen". Då trodde jag knappt på det själv. Men när Soraya Post kom in i EU-parlamentet kändes det inte ens särskilt stort, utan bara självklart. Det var dags. Det är dags nu.

Det var mitt i allt prat om att rösta strategiskt som jag bestämde mig. Så länge har feminismen kommit på andra plats, i debatten, i partier, hos mig själv. Trots att det är den fråga som jag tycker är absolut viktigast för allas vår frihet och trygghet, så har den fått stå tillbaka. Vi tar det sedan, snart, en annan gång.

Och den gången är nu. Nu taktikröstar jag på feminismen. Nu ryter jag till alla partier: Vi tänker inte vänta! Jag är inte någon lojal partist som jag har varit tidigare, jag kommer inte att dela flygblad eller svära evig trohet, men jag röstar på FI för att de är mitt svar på frågan: Vad behöver vi just nu?

Ja, det finns fler partier som är feminister, men inte fler som bygger hela sin politik med feminism som den ideologiska grunden. Att vara vänster har inte alltid varit synonymt med att vara feminist, och det finns inget som säger att det kommer att vara det i framtiden heller. Klasskamp är kvinnokamp, hette det förr, och fortfarande kan vi få höra att det är klasskamp som för historien framåt, inget annat. Ett sådant vidrigt förminskande av överklassens kvinnor och den roll de spelade i kampen för rösträtt. De som hade resurser och kontakter, möjlighet att pumpa in tid och pengar i rörelsen. Att avfärda deras politiska engagemang som någon sorts hobby är verklighetsfrånvänt - hur fri tror du egentligen att en överklasskvinna var för 100 år sedan?

Tillbaka till FI. Några saker har jag varit tvungen att bli säker på innan jag bestämde mig. FI har en maktanalys. Jag kan aldrig tro på en feminism vars ideologi inskränker sig till ungefär "Det är bra när fler tjejer får ta plats". Insikten om strukturer, normer och hierarkier måste finnas med. FI är mer än Gudrun Schyman. Det är klart att min gränslösa beundran och respekt för Gudrun Schyman betyder mycket, men ett parti kan inte bara vara Gudrun och några stollar. FI lyfter antirasismen och miljön, två av vår tids viktigaste frågor.

Och de har ännu inte hunnit göra mig besviken. Jag förstår att politik är massor av avvägningar, men blir fortfarande naivt ledsen varje gång politiker väljer maktspel framför ideologi och vision. Att vara ett nytt parti sätter FI i en position att drömma stort. Nina Björk beskriver i Lyckliga i alla sina dagar hur det rådande systemet framställs som det enda logiska. Förslag om förändringar måste röra sig inom systemets ramar, eftersom allt annat framstår som ologiskt och verklighetsfrånvänt. Så kommer FI och vänder ryggen åt sådant småduttande, säger sånt där som ett rimligt parti inte bör säga. Det är en politik som är modig och storslagen. Och det är så jäkla befriande.