28 augusti 2014

Är det nu vi ska ställa till med ett jävla liv? Eller låta bli?

Mediemedelklassens fördömande av SD stärker partiet. Det skrev Joakim Lamotte efter EU-valet, och han är inte ensam om den analysen. Han bygger upp en effektiv bild av hur etablissemanget mästrar människor som har det svårt, driver dem till ett läge av "Ni ska tamejfan inte bestämma vad jag ska tycka!". Och en röst på SD. Sluta gapa och försök förstå, säger han.

Vet inte hur jag ska förstå mig själv i den bilden. Har en journalistutbildning och ett gäng högskolepoäng utöver det, bor i storstad. Är det olämpligt av mig att kritisera SD? Men om jag säger att jag är uppväxt på landet, där bensin och varg är stora frågor och varje midsommar ett fylleslag i grannens lada, med ont om pengar och ensamstående outbildad mamma - lämpligare?

Nå, detta handlar ju inte om mig. Men jag känner inte igen Lamottes bild.Visst håller sig det mesta av SD-kritiken på rätt sida? Kritiserar partiet, inte väljarna. Och till exempel Niklas Orrenius har gjort ett fantastiskt jobb med att försöka förstå.

Var länge anhängare av principen att vi ska varken prata om eller med SD, utan presentera en asbra politik för minskade klyftor. Eftersom klyftor och elände matar rasismen. Den som kommer med lösningar kan vinna SD:s väljare. Men är det verkligen så enkelt? Visst frodas rasism även när vi har det bra. (Ledsen, ingen källa på detta utan bara spekulationer)

SD:s väljare är inte rasister. De är missnöjda, de är drabbade, de är arga och missförstådda. Vi vill tro det. Det är mycket lättare att bära. Det måste vara så. Och just därför drog jag en lättad suck vid järnrörsskandalen och andra avslöjanden. NU måste SD förlora sin missnöjda svans, bara den rasistiska kärnan kan stanna kvar efter något sådant här. Men stödet är kvar. Så vad ska en tro?

På journalistutbildningen lärde vi oss om konsekvensneutralitet som ideal - en ska rapportera nyheter utan att ta hänsyn till vem som kan gynnas eller missgynnas. Kommer att tänka på det i och med demonstrationerna mot SD. Självklart är demonstranterna anti-SD, men min upplevelse är att protesterna inte bygger på en övertygelse om att detta är rätta sättet att stoppa rasismen, utan springer ut ett starkt behov: Jag måste vara där och visa att detta sker inte i mitt namn. Jag vet inte vilka konsekvenserna blir, men jag måste använda de små resurser jag har (till exempel min kropp) för att visa att det land ni försöker bygga är inte mitt. Så är det i alla fall för mig, sedan jag stod där på torget i Karlstad dagen efter förra riksdagsvalet.

Det är populärt att säga att vi inte låter oss skrämmas av rasister och nazister. Men det gör jag. Jag har varit rädd sedan 2010. Rädd för att vi en dag befinner oss i våra mardrömmars samhälle, utan att förstå hur det gick till, och med insikten att vi liksom bara missade den punkt i utvecklingen där vi borde ha ställt till med ett jävla liv.

Joakim Lamotte vet inte hur vi vänder utvecklingen. Jag vet inte. Här finns bara gissningar. Kanske kommer en punkt i framtiden där vi förstår hur vi borde ha hanterat det här. Tills dess famlar vi vidare. Svaret på frågan om vad det är som håller på att hända och vad vi kan göra åt det, är ett enda förtvivlat: Jag vet inte!

Inga kommentarer: