Vad är problemet?

Säg att kvinnors och mäns roller är av naturen givna. Då finns det ju absolut inget att oroa sig över, för den som gillar riktiga kvinnor och män. Det spelar ingen roll hur mycket genusmaffian försöker förstöra med hen och könsneutrala leksakskataloger och manliga förskolelärare. Inget kommer ändå att förändras. Naturen har ju bestämt att kvinnor stickar vantar och män bygger hus. Om könsrollerna är av naturen givna så behövs det inte att någon står upp för dem. Det som är, det är. Så vad är det biologisterna är rädda för? Varför inte bara låta feministerna hållas och lita på er biologi?

Min stora favorit bland anti-suffragettbilder.

Berätta varför man ska rösta på FI, sa hon.

Men det gjorde jag inte. Däremot kan jag berätta varför JAG röstar på FI i år.

"Lek med tanken," sa jag i tidig vårvinter, "lek med tanken att FI kommer in i riksdagen". Då trodde jag knappt på det själv. Men när Soraya Post kom in i EU-parlamentet kändes det inte ens särskilt stort, utan bara självklart. Det var dags. Det är dags nu.

Det var mitt i allt prat om att rösta strategiskt som jag bestämde mig. Så länge har feminismen kommit på andra plats, i debatten, i partier, hos mig själv. Trots att det är den fråga som jag tycker är absolut viktigast för allas vår frihet och trygghet, så har den fått stå tillbaka. Vi tar det sedan, snart, en annan gång.

Och den gången är nu. Nu taktikröstar jag på feminismen. Nu ryter jag till alla partier: Vi tänker inte vänta! Jag är inte någon lojal partist som jag har varit tidigare, jag kommer inte att dela flygblad eller svära evig trohet, men jag röstar på FI för att de är mitt svar på frågan: Vad behöver vi just nu?

Ja, det finns fler partier som är feminister, men inte fler som bygger hela sin politik med feminism som den ideologiska grunden. Att vara vänster har inte alltid varit synonymt med att vara feminist, och det finns inget som säger att det kommer att vara det i framtiden heller. Klasskamp är kvinnokamp, hette det förr, och fortfarande kan vi få höra att det är klasskamp som för historien framåt, inget annat. Ett sådant vidrigt förminskande av överklassens kvinnor och den roll de spelade i kampen för rösträtt. De som hade resurser och kontakter, möjlighet att pumpa in tid och pengar i rörelsen. Att avfärda deras politiska engagemang som någon sorts hobby är verklighetsfrånvänt - hur fri tror du egentligen att en överklasskvinna var för 100 år sedan?

Tillbaka till FI. Några saker har jag varit tvungen att bli säker på innan jag bestämde mig. FI har en maktanalys. Jag kan aldrig tro på en feminism vars ideologi inskränker sig till ungefär "Det är bra när fler tjejer får ta plats". Insikten om strukturer, normer och hierarkier måste finnas med. FI är mer än Gudrun Schyman. Det är klart att min gränslösa beundran och respekt för Gudrun Schyman betyder mycket, men ett parti kan inte bara vara Gudrun och några stollar. FI lyfter antirasismen och miljön, två av vår tids viktigaste frågor.

Och de har ännu inte hunnit göra mig besviken. Jag förstår att politik är massor av avvägningar, men blir fortfarande naivt ledsen varje gång politiker väljer maktspel framför ideologi och vision. Att vara ett nytt parti sätter FI i en position att drömma stort. Nina Björk beskriver i Lyckliga i alla sina dagar hur det rådande systemet framställs som det enda logiska. Förslag om förändringar måste röra sig inom systemets ramar, eftersom allt annat framstår som ologiskt och verklighetsfrånvänt. Så kommer FI och vänder ryggen åt sådant småduttande, säger sånt där som ett rimligt parti inte bör säga. Det är en politik som är modig och storslagen. Och det är så jäkla befriande.

Är det nu vi ska ställa till med ett jävla liv? Eller låta bli?

Mediemedelklassens fördömande av SD stärker partiet. Det skrev Joakim Lamotte efter EU-valet, och han är inte ensam om den analysen. Han bygger upp en effektiv bild av hur etablissemanget mästrar människor som har det svårt, driver dem till ett läge av "Ni ska tamejfan inte bestämma vad jag ska tycka!". Och en röst på SD. Sluta gapa och försök förstå, säger han.

Vet inte hur jag ska förstå mig själv i den bilden. Har en journalistutbildning och ett gäng högskolepoäng utöver det, bor i storstad. Är det olämpligt av mig att kritisera SD? Men om jag säger att jag är uppväxt på landet, där bensin och varg är stora frågor och varje midsommar ett fylleslag i grannens lada, med ont om pengar och ensamstående outbildad mamma - lämpligare?

Nå, detta handlar ju inte om mig. Men jag känner inte igen Lamottes bild.Visst håller sig det mesta av SD-kritiken på rätt sida? Kritiserar partiet, inte väljarna. Och till exempel Niklas Orrenius har gjort ett fantastiskt jobb med att försöka förstå.

Var länge anhängare av principen att vi ska varken prata om eller med SD, utan presentera en asbra politik för minskade klyftor. Eftersom klyftor och elände matar rasismen. Den som kommer med lösningar kan vinna SD:s väljare. Men är det verkligen så enkelt? Visst frodas rasism även när vi har det bra. (Ledsen, ingen källa på detta utan bara spekulationer)

SD:s väljare är inte rasister. De är missnöjda, de är drabbade, de är arga och missförstådda. Vi vill tro det. Det är mycket lättare att bära. Det måste vara så. Och just därför drog jag en lättad suck vid järnrörsskandalen och andra avslöjanden. NU måste SD förlora sin missnöjda svans, bara den rasistiska kärnan kan stanna kvar efter något sådant här. Men stödet är kvar. Så vad ska en tro?

På journalistutbildningen lärde vi oss om konsekvensneutralitet som ideal - en ska rapportera nyheter utan att ta hänsyn till vem som kan gynnas eller missgynnas. Kommer att tänka på det i och med demonstrationerna mot SD. Självklart är demonstranterna anti-SD, men min upplevelse är att protesterna inte bygger på en övertygelse om att detta är rätta sättet att stoppa rasismen, utan springer ut ett starkt behov: Jag måste vara där och visa att detta sker inte i mitt namn. Jag vet inte vilka konsekvenserna blir, men jag måste använda de små resurser jag har (till exempel min kropp) för att visa att det land ni försöker bygga är inte mitt. Så är det i alla fall för mig, sedan jag stod där på torget i Karlstad dagen efter förra riksdagsvalet.

Det är populärt att säga att vi inte låter oss skrämmas av rasister och nazister. Men det gör jag. Jag har varit rädd sedan 2010. Rädd för att vi en dag befinner oss i våra mardrömmars samhälle, utan att förstå hur det gick till, och med insikten att vi liksom bara missade den punkt i utvecklingen där vi borde ha ställt till med ett jävla liv.

Joakim Lamotte vet inte hur vi vänder utvecklingen. Jag vet inte. Här finns bara gissningar. Kanske kommer en punkt i framtiden där vi förstår hur vi borde ha hanterat det här. Tills dess famlar vi vidare. Svaret på frågan om vad det är som håller på att hända och vad vi kan göra åt det, är ett enda förtvivlat: Jag vet inte!

Well done, Sister Suffragette!

"I dag firas Women's Equality Day i USA till minne av den 26 augusti 1920 då den amerikanska suffragettrörelsen lyckades få igenom det 19:e tillägget i konstitutionen, vilket gav kvinnor rösträtt i hela landet." berättar Historiskan. 

Tänker på denna scen ur Mary Poppins och drabbas av sådan översvallande tacksamhet mot alla dem som vigt sina liv åt en kamp som de kanske inte ens hann se resultatet av. Men vi, vi får leva i det resultatet.



Hej, det är vi, your daughters' daughters! And we do adore you. Well done, Sister Suffragette!

Sluta fega med "crazy formuleringar"

Den värsta synden i Bamses elitistiska skola om språk är - trumvirvel - att inte våga stå för sina val. Att fylla texten med signaler av osäkerhet. Som här:

Ska vi skriva nåt eller något? Vet inte, kör på mittemellan.

Eller i denna flämtiga krönika:

Här finns en sådan ängslighet. Man försöker dansa runt innanför språkreglernas ramar och samtidigt toka till det lite, men absolut inte för mycket. Använd ett ord eller låt bli, men lita på ditt omdöme. Inga citattecken. Be inte om ursäkt.

För all text förtjänas att ta på allvar. Inte så att alla texter måste vara lika torra som jag är. Men även den tramsigaste och flamsigaste text ska kliva fram och säga: Här är jag! Med en avsändare som står för sin text - hela sin text.

Vad Sherlock Holmes gör när han inte löser brott

Importerar mejeriprodukter från "Västerböten".

Jag tänker på Mrs Bennet

Och hur det var okej att skriva om kvinnor förr. När Mrs Bennet ska berätta för sin man om en bal så framträder en oerhört tramsig kvinna. Och Mr Bennet kommenterar så här otrevligt:

- Om han hade haft något medlidande med mig, sade hennes man otåligt, så skulle han inte ha dansat hälften så mycket! För Guds skull, säg ingenting mer om hans damer. Jag önskar att han hade vrickat foten under första dansen!
- Kära du, fortsatte mrs Bennet, jag är alldeles betagen i honom. Han är så ståtlig och vacker, och hans systrar är förtjusande. Aldrig i mitt liv har jag sett så eleganta toaletter, jag försäkrar att spetsarna på mrs Hursts klänning...
Här blev hon åter avbruten. Mr Bennet ville inte höra talas om kvinnligt bjäfs.

Ja, uj uj så dum och fånig hon är, den där Mrs Bennet:

Mr Bennet var en så sällsam blandning av intelligens, sarkastisk humor, förbehållsamhet och nyckfullhet, att hans hustru trots tjugutre års äktenskap inte hade lyckats komma riktigt underfund med honom. Hennes själ var mindre svår att pejla. Hon var en kvinna med medelgott förstånd, ringa bildning och ombytligt lynne. Då hon var missnöjd, inbillade hon sig att hon var nervös. Hennes främsta mål i livet var att få sina döttrar gifta, hennes glädje var att gå på visiter och sitta och skvallra.

Hör bara:

[Mr Bennet] som hade blivit fängslad av ungdom och skönhet och det glättiga väsen som vanligen följer ungdom och skönhet åt, hade gift sig med en kvinna vars småsinthet och svaga intelligens redan på ett tidigt stadium av deras äktenskap gjorde slut på all verklig tillgivenhet från hans sida. [---] Sin hustru hade han föga mera att tacka för än att hennes okunnighet och dåraktighet då och då gav honom anledning till ett gott skratt.

Men... hur tramsig ÄR egentligen Mrs Bennet? Om en tänker igenom saken. Detta med att få sina döttrar gifta, det är ju inga romantiska fantasier från hennes sida. Det är det medel som står till buds för att trygga deras framtid. De har ju för tusan inte rätt att ärva något i det pissiga samhälle de lever. Kanske har den intelligenta Mr Bennet någon bättre idé om vad hans döttrar ska leva av, hmm?

Rasism är inte när någon blir ledsen

Ibland när någon välmenande person ska förklara varför en inte ska använda n-ordet, blir det ungefär så här: Någon kan ta illa upp. Det är upp till var och en vad som upplevs som kränkande. Och man ska inte säga rasistiska saker som gör andra människor ledsna.

Aaaargh! Så otroligt fördummande. Ja ja, du menar så väl. Men rasism är inte när någon blir ledsen.

Det har kommit fram så många berörande berättelser de senaste åren: om någon alldeles vanlig människa som sliter ut sig på jobbet, eller är sjuk och dessutom behandlas omänskligt av myndigheterna, kanske en kvinna som kämpar på mot alla odds, eller någon med en svår uppväxt i en rasistisk miljö. Det här är värdefulla berättelser. Värdefulla erfarenheter.

Faran är om allting börjar uppfattas som subjektiva upplevelser. Den här fakkin idén om att det finns ingen objektiv verklighet, bara en mångfald av upplevelser - det där är din, det här är min. Sverige är inte rasistiskt, för det har jaaag aldrig märkt av. Och om en är i ett slutet rum, om en är helt säker på att ingen i detta rum tar illa upp av n-ordet, är det i så fall fritt fram att använda det? Hallå hallå, det finns fakta!

Gud, jag kan aldrig glömma den totalt förvirrade artikel om rasism, visserligen skriven av en mycket ung person, som jag korrekturläste en gång. Den slog bland annat fast:

Rasism kan vara många olika saker, vem har sagt att det bara är mot invandrare? Det kan lika gärna vara mot homosexuella, tjocka eller handikappade, det kan till och med vara en invandrare som är rasist mot svenskar. Rasism har inga gränser, det är när man inte respekterar folk som de är.

Faran är om vi glömmer bort att prata ideologi. Yes, det personliga är politiskt, och många gemensamma erfarenheter av förtryck kan föda en politisk kamp för lika rättigheter. Men till exempel feminismen finns inte till för att någon tjej har det tufft på sitt jobb som sjuksyrra. Och rasism är inte detsamma som att vara elak. Rasismen är en ideologi, en struktur, ett förtryck. En politisk rörelse med en lång historia, precis som n-ordet. Detta ords vidriga historia är anledningen till att det inte ska användas - alldeles oavsett om någon tar illa upp just där och då. För bövelen!