Du vet kanske inte än att du kan

Men herre min skapare, är det teatern som har förändrats eller är det jag? Ikväll går jag återigen därifrån alldeles sprickfärdig av känslor efter att ha sett någonting som angår mig. 

Kikkiland. Kikki Danielsson spelar sig själv och skaparna vill visa en annan grupp människor än de som vanligtvis syns på teatern. Vi är i en liten sketen håla där drömmarna är trånga och allt är sig likt. Där Kikki är idol och soundtrack.

Det vill säga: landet som jag kommer ifrån.
Och jag värjer mig först, ser bara nidbilder av white trash. Men det blir något annat.

Igenkänning. Det vardagstrista. En töntglad icakille. Präktiga par. Bugg! Ett sätt att vara mot sina barn – älska dem äkta men ointresserat, inte tro att de kan bli något särskilt. För vad är det för särskilt med dem, vad är det för särskilt med någon här?

Mitt i allt det vanliga: en stark destruktiv kraft. Jo, hålan är fortfarande en plats man behöver lämna, en plats som kväver och förstör. Men okej. Så ÄR det ju för många. Och för karaktärerna finns chansen att växa. Dramatikern leker med oss alla, skänker en stor vinst, krossar den i nästa stund, slår oss i ansiktet för att vi inte ska glömma att detta kan sluta i fullständig katastrof. Men, på något sätt, något bisarrt sätt, så slutar det i: Hopp.

Det står i programmet att Kikkis låtar och manuset bryter in i varandra och fördjupar och förstärker. Ja jävlar, så är det verkligen. Dansbandsmusiken och Kikki är en katalysator i dessa människors liv. Den här föreställningen hade inte varit densamma utan henne.

Och publiken. Vi är nog en ovanlig blandning. Tack vare att pjäsen är utformad som den är, så blir vi även publik till Kikkis show i pjäsen. Hon kliver fram och presenterar basisten – vi applåderar. Alla låtar applåderas. Och snart bryter applåderna sig helt loss från vanliga ramar. När karaktärerna får något – sin seger, sin chans, sin frihet, sin glädje. Då applåderar vi av ren förtjusning. Jag har aldrig varit med om något liknande.

Det är sista föreställningen och skådespelarna på topp. Lisa Lindgren som är en helt vanlig leopardmönstrad Tina som bara inte vill vara ensam. Carina M Johansson kan sin kvävda kåta fru sedan Gynekologen i Askim. Första scenen med henne, och hennes make som sitter och grymtar sig igenom filtallriken för att få uppmärksamhet – det kryper i hela kroppen. Så en nervig tonåring som måste flyga NU eller förkolnas. Göran Ragnerstam dansar så att sadismen syns i varje rörelse – men ändå, med ett litet litet tvivel. Är han så vidrig eller misstar vi oss? Och den misslyckade sonen som beställer en bas och plötsligt finns sagan inom räckhåll, kanske, om nu bara... Hans minspel spelar på alla strängar i mig, jag slår händerna för ansiktet, jag fånler hela vägen in i skelettet. Älskade lilla vän, fånga nu din dröm! Du vet kanske inte än att du kan, men vi tror på dig, varenda en i den här berusade publiken.

När allt är vårt att bära

På grund av ett bortglömt teaterkort får jag nu gå på teater tre gånger på två veckor. Kultuuur. Det är inte frågan om vad jag vill se, utan vad som överhuvudtaget spelas. Igår: En handelsresandes död.

Visst har jag sett teater förr. Tycker nästan alltid om det. Om inte skådespelet engagerar så finns ju alltid scenografi, ljus eller koreografi. Men för det mesta måste jag översätta mycket. Från teater till liv. Pjäsen kommer inte till mig och berör, jag måste själv gå dit och leta och hämta det som kan beröra mig.

Det här var annorlunda. En upplevelse som kommer sitta i hela livet, känns det som. Så lågmält och naturligt att jag köpte allt. Satt på första raden och resten av publiken, ja de fanns väl där någonstans men inte med mig. Det var bara jag och ett rum där allt höll på att gå så smärtsamt åt helvete.

Det var en pjäs om två  saker.

1. Hur vi ser på framgång och lycka och vad det gör med oss.
2. Hur kärleken inte är nog när en familj skadar varandra.

Urpremiären var 1949 men det här är en berättelse om oss. Om arbetslinjen. Om hur din identitet och ditt värde är så kopplat till ditt yrke att utan det förlorar du all värdighet. Inte behöver någon tvinga oss att arbeta ihjäl oss, det gör vi ju så hjärtans gärna. För visst är det hedersamt att dö på sin post. Ingen ska kunna säga att vi inte arbetade bra. Arbetade på. För att få det där livet, det där huset, den där bilen, den där förbannade stoltheten. Arbetade vidare mot ett sedan - för en dag älskling kommer vi att dra oss tillbaka och leva gott i det där huset på landet och kanske kan vi odla rödbetor på gården. Du ska få se. Jag går och köper frön. I morgon känns allt bättre.

Vi är tacksamma för vårt arbete, men är arbetet tacksamt för oss? Så slarvigt arbetslivet handskas med dessa mina minsta. Att ha ett jobb där jag trivs, uppskattas och respekteras, med en lön jag kan leva på - det är visst ett hutlöst krav. Att vi har mage att göra anspråk på detta oerhörda.

Ja, det stod i programmet att Arthur Millers pjäser "präglas av politisk medvetenhet och ett starkt samhälleligt engagemang". Och det är klart att detta är samhällskritik! Men inte klumpig, inte högljudd, inte jag-har-en-gitarr-och-ett-budskap-så-jag-behöver-väl-ingen-melodi-samhällskritik.

För det är också något så enkelt som en man i kris som sänder jordskalvsvågor genom alla omkring honom. En klippa till lojal fru. En son som ska erövra världen, så bäst han är. Och så en som bara vill bli synlig. Det gör ont att vara någons barn. Hur vägen till tragedi är kantad av lyckliga ögonblick och goda föresatser. Hur kärleken får oss att hålla ut för länge. Får oss att tro att allt är vårt att bära. Den djupa smärtan i att vilja bära varandra men inte räcka till. Hur räddar jag dig? Säg bara hur för jag gör allt för dig.

Det gick rakt in och det var tårar redan före paus. Men ingen känsloporr. Ingen rasande urladdning. Det var en stillsam sorg och en desperat fråga: Finns det något hopp?