Vi var bara två personer som gick från bussen mot mitt bostadsområde sent den kvällen. Belysningen var kass, så det var mörkt. Han gick några meter framför mig. Och jag kunde inte låta bli att känna en sorts slentrianberedskap, som det här samhället med sin sjuka manssyn tycker att tjejer bör känna sådana här mörka kvällar. Var beredd eller var naiv.
Så tror jag att han har vikit av till en annan väg, för jag ser ingen röra sig där framme längre. När jag tagit några steg framåt förstår jag varför, han har klivit åt sidan och står stilla i gräset bredvid gångvägen. Jag fryser ett ögonblick, som man gör när man trodde att man var ensam men hade fel. Och killen – han böjer sig ned i och använder mobilen för att lysa på marken. Så jag går fram och frågar om han tappat något.
Nycklarna såklart. Vi sitter på huk och känner oss omkring i daggigt gräs, hans mobil lyser inte upp särskilt bra, och jag skojar om att man borde kunna ringa sin nyckelknippa. Den har visst studsat en bra bit, det blir jag som hittar den. Han tackar och vi ler och säger hej då.
Just så odramatisk kan en mörk kväll vara, och för det är jag så väldigt glad.
