Dag 24 – En låt jag vill ha på min begravning

Första gången jag hörde den här var som att trycka på en knapp till tårkanalerna. Jag lyssnar på den när någon dött eller när jag saknar någon som är död. Då lugnar den mig. Den här känslan vill jag att min begravning ska ha.
Andetag från skivan Volund.

Dag 14 – En låt som ingen tror att jag skulle älska

När andra gissar min musiksmak blir det gärna finstämt och klassiskt. Men en av mina absoluta favoriter är Kenneths nya med Svenska akademin.

(Höftar lite hursomhelst bland dagarna nu, skriver de jag känner för.)

"Har du pojkvän?"

frågade hon, när jag låg med min håriga fitta i vädret. "Nej". Hon nickade, "Då förstår jag. När du får det måste du." Och sedan drog hon, ritsch-ratsch, och det blödde och min bikinilinje blev ett enda stort blåmärke och när det bleknade var jag så fin och len i några veckor, tills jag blev mitt vanliga jag igen.

Hår.

Ett så klyschfeministiskt ämne att jag kanske borde låta det vara. För att vara feminist är inte lika med att vara hårig. Men en del av feminismen handlar om att ifrågasätta normer, och då kan vi hamna där i håret ändå.

Jag gick till Ica häromdagen, i knäkort sommarklänning och bara ben. Som inte blivit rakade på två månader. Fulla med centimeterlångt (minst!) mörkt lurv.

Inte för att jag tänker sluta raka mig. Jag tycker att rakat är överlägset snyggast. Men. Jag gör mig inga illusioner om att det beror på en personlig preferens. När det råder konsensus om att kvinnoben ska vara släta, så beror det såklart på ett gemensamt ideal.

Det jag strävar efter är odramatik. Att jag inte ska känna ett tvång att raka benen varje gång de kommer att synas. Jag vill ha en mer avslappnad inställning, vara hårig ibland och rakad ibland, utan mankemang. Så jag light-kbt:ar. Testar hur farligt det känns.

Och han som föredrar kvinnor så släta som möjligt vill säga rätt sak, något diplomatiskt som inte knäcker min glädje över hur okej det kändes, något snällt. Så han säger att tja, överlag kanske man borde bry sig mindre om ditt utseende.

Som om vi pratar om att jag har vågat gå ut i smutsiga kläder eller med fett och rufsigt hår. Men mitt mål var inte att prova att gå ut ful, utan att se om jag kan omvärdera för mig själv vad som är fint och fult.

Det som gör mig frustrerad är att jag vet att äcklet inför hår inte har något med verkligheten att göra. Hår är inte fult eller äckligt, hår är hår. Men är det inte ändå majoriteten som dikterar verkligheten? Om 90 procent av alla människor tycker att hår är äckligt, så blir det äckligt.

Det gör håret till ännu en del i den deprimerande buketten av föreställningar om manligt och kvinnligt. När en kvinnlig bloggare lade upp en bild på sina håriga ben spekulerades det i om det egentligen var mansben. För kvinnor är ju inte så håriga. Lika logiskt vore det om jag ifrågasatte att kvinnor har naglar eller producerar saliv.

Och vi hamnar återigen i läget att en kvinnlig kropp aldrig är summan av att vara kvinna + att ha en kropp. En kvinnlig kropp måste skapas.

Tänk om kvinnors håriga ben, armhålor och fittor blev lika dramatiska som mäns håriga hakor. En stil som vissa gillar och andra inte. "Tjoho nu kör vi!" borde det stå här. Men jag kan inte tro att jag får uppleva den dagen.

Fy fan för Bamse

Bamse har tagit jobb på Migrationsverket och råkat glömma bort att människor flyr av en anledning. Vassa skribenter har försökt påminna honom om skillnaden mellan flykt och solsemester. Jag har beställt ett exemplar av tidningen för att kunna bilda mig en egen uppfattning om helheten.

Redan nu vill jag säga något om de överslätande reaktioner som har förekommit.

1: Bra att Migrationsverket vill göra förståeligt material för barn. Och ett sådant material måste självklart ta upp även risken att bli utvisad.

Ja, ambitionen är bra. Att inte vilja ta ifrån barnen hoppet är också bra. Men att skönmåla är bara fegt. Jag återkommer till det.

2: Det är klart att Migrationsverket inte beskriver utvisning som resan tillbaka till helvetet, eftersom de måste tro på sin egen ideologi. Deras uppfattning är att de som behöver stanna får stanna, och de som skickas tillbaka är utom fara.

Inget att argumentera mot. Men kritiken riktar sig inte mot Migrationsverket så mycket som mot Bamseförlaget. Det finns ingen anledning att låna ut en älskad barnseriefigur som megafon åt Migrationsverket.

3: Det här är inget nytt. Bamse har alltid varit ideologisk/problematisk.

Att Bamsetidningarna kan drypa av underhållningsvåld, dubbelmoral och stereotypa könsroller är nog inte vad som åsyftas. På den fronten är Bamse inte värre än den mesta barnkulturen. Det här handlar om skatten och Mao.

I den välspridda serierutan om skatt beskriver Skalman korrekt vad skattepengar går till. Sedan blir han ideolog och påstår att i länder med lägre skatt "har bara rika råd med bra skolor,bra sjukhus och sådant".

Ja, det är ett politiskt ställningstagande. I en fråga som på inget sätt handlar om liv och död, och som jag tvivlar på att barnen är särskilt engagerade i. Harmlöst.

Hyllningen av Mao-Kina är värre. Nu är vi utan tvekan inne bland liv och död-frågorna. Men detta var snart 30 år sedan, och den förlåtande kan se det som en historisk synd. Viktigare är att det fortfarande inte direkt berör Bamses läsare. Svenska barn fick läsa om en utopi långt borta. Det var ingen specialutgåva som översattes till kinesiska och distribuerades i Kina.

Därför är utvisningsserien på en helt annan nivå. Här tar Bamse upp liv och död-frågorna som direkt berör de tilltänkta läsarna. Det här ÄR en specialutgåva till asylsökande barn, som gör anspråk på att beskriva deras verklighet. Förenkla, förklara, vad de går igenom. Det är vad som gör publikationen så outsägligt vidrig.

För det handlar inte om att ur ett vuxenperspektiv förfasas över en politisk serie. Det handlar om barnperspektivet. Serien kommer att ges till barn för att göra vardagen mer begriplig. Och när kartan de fått av vuxenvärlden inte stämmer med deras verklighet, vem är det fel på då? Hur ska de tolka det? Jag tror att den här serien snarare gör de asylsökande barnens liv mer svårbegripligt. Och det är hjärtskärande.

En acceptabel blandras

Vapenbroderns uppsatsande går ut på att jämföra rasistiska texter. Han läser partiprogram och broschyrer. Och jag frågar honom vilken ras jag är, enligt de här texterna. Av ingen särskild anledning, det är någon sorts blandning av intresse och skämt. Så han gör en rasanalys av sig själv och mig.

Och trots att det inte finns ett uns av allvar, blir vi mer och mer äcklade i takt med hans beskrivning.
"Vad obehagligt det var att höra dig säga så där."
"Och det kändes väldigt fel att säga det."

Jag tycker för det mesta att de är komiska. Men ibland snuddar den vid mig, insikten att de tänker så här på riktigt. Att vissa människor skulle definiera mig som en blandras. En acceptabel blandras. Och historiens vingslag och allting... Fan, vad otäckt det blir.

Hå hum

Framtiden alltså. Den lämnar mig inte i fred.

Vet inte vad jag vill.

Eller nej, det var fel. Jag vill ingenting. Jävligt ovant. Jag är en sådan som vill saker, massor, det har jag alltid varit.

Jag har tappat takten. 
Jag ser den inte någonstans, var katten har jag lagt den?

Dag 12 – En låt av ett band jag hatar

Ja, hat är väl ett starkt ord. Man jag avskyr verkligen dansband. Att det är mjäkig musik utan stuns och känsla kan jag leva med, man måste ju inte lyssna. Problemet är att det sätter sig. En dansbandslåt som hörs i förbigående kan poppa upp på repeat i hjärnan långt senare. När Brodern var riktigt liten var hans kvällsrutin att somna vaggad till en Sven-Ingvarsskiva. Någon tyckte uppenbarligen att det var en bra idé. Alltså hörde jag Byns enda blondin så gott som varje kväll.