Kil

...och idag stoppades en bilförare som var:
17 år,
full,
i Kil.

Vilken överraskning. Jag blir så trött. Minns ni ingenting?

Första döden

Hon dog idag. Jag kände henne inte, men dog gjorde hon. Och skrev gjorde jag. Satt och sa "fan fan fan" men lade duktigt ut grejen på webben innan konkurrenten. Min första död på jobbet. Reportern som ändå var ute och åkte tog olycksplatsen och pratade med vittnen. Jag ringde, ringde, ringde. Sökte ålder och orsak och förlopp. Och vi pratade inte om det, för på något sätt var det ändå en vanlig dag på jobbet. Han sa "Vad vet du mer?" och jag sa "Vad bra din text blev" och det var det. Att döden är vidrig behöver liksom inte sägas. Inre befälet och jag småpratade och han berömde mig för att min text var korrekt. Så var med den saken, och imorgon är det en artonåring som inte slår upp ögonen till ännu en semesterdag. För att hon hade lust att bada.

Känslostorm för en moderats skull

Inget finns att säga om Littorin, som inte redan sagts. Jag känner mig personligt lurad. För jag såg presskonferensen, med en hand vilande på bröstkorgen som alltid när jag är riktigt berörd. Jag kände att här finns något vi måste tala om, något vi måste minnas. Att bakom vårt jobb, våra 2500 tecken, finns alltid en människa. Det är förbannat viktigt att tänka på, oavsett om man är en journalist som telefontrakasserar barn eller en alldeles vanlig landsortsmurvel.

Association:
När jag var engagerad i kampen för flyktingamnesti uppmanades vi att mass-sms:a riksdagsledamöterna kvällen innan omröstning. Jag kunde inte. Trots att de här människorna satt med andra människors liv i sina händer, ville jag skilja på sak och person. Det var i deras yrkesroll jag ville nå dem. Inte ens då ville jag tränga mig in hos dem när de satt vid middagsbordet med familjen.

På samma sätt bör vi respektera Littorins och andra middagsbord, så länge det som händer där inte är relevant för yrket. Littorins barn förtjänar fortfarande, eller snarare nu mer än någonsin, att lämnas ifred.

Men.

Jag avfärdade aftonbladets trams om att de "sökt honom för ett brott". Tyckte det var övermaga att de kunde fortsätta efter en sådan presskonferens. Min journalistvän var på fredagskvällen övertygad om att Littorin köpt sex. Hon kom med logiska argument: aftonbladet skulle inte fortsätta om de inte hade något på fötterna, mycket kan man säga om dem men korkade är de inte. Littorin skulle ha dementerat om det bara var en skitsak. Och jag sa fortfarande nej: "Man kan inte fejka sådana känslor."

Och så blev det lördag.

Och nu är Littorin en man som utnyttjat vår medkänsla. Som använt barnen som sköld. Som en dag känt "Om man skulle ta och köpa sex", kanske stannat upp för att reflektera över att han trots allt är en offentlig person, men prioriterat sexet så högt att han ändå gjorde det. Eller ännu värre: En man som tyckte att det var så naturligt att köpa sex att han inte räknade med att kölhalas för det.

Känslorna var inte fejkade. De handlade bara om något annat. En plötslig insikt: Nu rasar det.

Det millimetertunna stråket av tvivel finns fortfarande där. Tänk om. Mest som önsketänkande.

Men mest är det bara besvikelse. För att den cyniska och beräknande delen av världen vann över den naiva och medmänskliga. Och jag höll som fan på det andra laget.

Yoga ute

Yoga. Inget jag saknar när jag inte gör det, men varje gång jag börjar igen känner jag: Det här är så rätt.

Det handlar om kroppen, andetaget och sinnet. Rörelser fogas samman med andetag, andetagen styr och ger logik åt rörelserna. Hela tiden ska fokus finnas där. Sinnet ska vara fullständigt närvarande, inte glida iväg till matlådor och väder.

I yoga ska vi vara helt och fullt medvetna om vår kropp. För en oinvigd kan det låta flummigt, kroppen är vi ju alltid i. Nja. Du spenderar mycket tid i ditt hus men hur ofta har du närstuderat halltaket i en ficklampas skarpa ljus?

I sommar bjuder Yogaskolan på yoga i Badhusparken en gång i veckan. Märkligt nog känns det lättare än vanligt att yoga där, omgiven av kittlande gräs och pratande människor och musik och flugor och vind och vandrare. Kanske för att man redan från början är inställd på att det kommer krävas en ansträngning för att behålla fokus. Inte som i ett nedtonat rum med dämpad belysning. I parken kommer andningen och rytmen mer naturligt.

Jag hoppas att spöregnet fortsätter imorgon. Jag vill prova hur jag reagerar när ännu ett intryck pockar på uppmärksamhet. Och eftersom jag älskar regn på huden borde det lyfta hela upplevelsen ett snäpp. Inte bara fokus på kroppen - utan fokus på en regnig kropp.

På promenad genom stan.

Medvetet klädd i lätta bomullskläder medan "sommarens värsta åskväder" rullar över landet. Två känslor.

Ett) Vädrets oomkullrunkeliga makt. Vi kan bli hur tekniskt avancerade som helst, vi kan vara hur intellektuellt bevandrade som helst, regnet skiter i vilket. Sedan askmolnet kan jag inte sluta fascineras av naturens nonchalans.

Två) Lyxen i att få gå ut i vansinnet, vara mitt i de forsande massorna, se Frösön försvinna i vattenånga. Bli genomblöt och kall och sedan - gå in igen. För jag har ett varmt och tätt hem, och torra kläder i överflöd. I Badhusparken, när regnet slickar mina ögonlock, känner jag till fullo hur privilegierad jag är. Som att frivilligt jaga rädslan i en otäck film. Lyxen i det.

Nämen åh

Hur ofta får reklam så här fina följder? Jag får tamejfan gåshud. (Killen som skrivit och fotat är för övrigt en kollega från förra sommaren.)

När stoltheten står i vägen

Tidningarna här har en ömsesidig motvilja att kredda varann, som jag tycker är rätt barnslig. Det är naturligt med konkurrens och att vilja vara först och bäst, jag tror till och med att det är en förutsättning för bra nyhetsförmedling.

Men när man inte hann först finns tre val: Härma, kredda eller avstå. Det vill säga snabbt hinna ikapp med egna vinklar och egna citat. Eller skriva en kortare grej med det essentiella i konkurrentens jobb, och tydligt hänvisa till att det är de som gjort jobbet och det är till dem människor uttalat sig. Eller skita i hela grejen.

Och är konkurrentens grej något djupgående som är resultatet av god journalistik och långvarigt arbete, då är det inte god ton att följa efter och låtsas att man kom på samma sak själv. Det är bara inte det.

Här väljer båda tidningarna att i så fall skita i grejen. Och jag kan inte låta bli att tycka att det är lite småaktigt att strunta i att upplysa läsarna om viktiga och intressanta saker, bara för sin egen stolthets skull. Att olika journalister nosar upp olika grejer borde inte vara något märkligt att erkänna. Det är ju snarare bra. Kom igen och kredda!

Allehanda om morden i Härnösand

En text att vara kluven inför. Sällsynt fint hantverk. Polistexter brukar vara torra och sakliga, eller kvälltidningskt slafsiga. Den här, den berör på riktigt. Känns. Men är det bra? Jag kan inte bestämma mig.

(Kan inte heller helt glömma att allehanda gick för långt för snabbt när morden nyss begåtts. Den texten plockade de bort sedan, heder åt det.)

Det gör ont, men de börjar väl bli vana

Satan vad smarta de ändå är, moderaterna. Vänsterns (nåja) poäng att välfärden är viktigast och man vill inte leva i det samhälle som skattesänkningar leder till faller plötsligt platt. När inte ens högern vill sänka skatten, vem i hela världen kan man lita på då? Ska vänstern lobba för stora skattehöjningar nu då? Vilken kalasfråga att gå till val på.

Sedan detta med affischen. De vinner inte valet på att sno sossarnas gamla affisch, men de lanserar sin attityd. Öppet fräck, och kanske därmed även pigg, modig? Rent av... humoristisk. Och ivrigare än någonsin att lämna högerspöket bakom sig.

En vanlig väljare bryr sig antagligen inte nämnvärt. Men ont, så ont det måste göra för sossarna. Precis som det gör ont när högern rycker loss fraser ur Internationalen för att propagera för sin sak. De här symbolerna betyder något, står för vissa värden. Tills högern rycker till dem för att spexa med. Åh, de vet vilka knappar de ska trycka på. De är farligt bra.

Reinfeldt måste vara försiktig när han hoppar studsmatta

Världens tråkigaste dag på jobbet igår. Att jobba 12 timmar är inga problem, om man får göra något. Men jag hade inga jobb på lager, inget att förbereda inför veckan, så från två till tio satt jag av tiden. Ringde då och då till vakthavande. Som satt och msn:ade. Pling pling, lät det i bakgrunden.

Därmed hann jag scanna de andra medierna ett antal gånger. Och om jag ser Reinfeldts nuna lova "Det blir inga skattesänkningar" en gång till stoppar jag huvudet i toaletten.

Fylldes plötsligt av ett sådant förakt för det vi håller på med. Det var plågsamt att se hur samma samma samma saker valsade runt i varenda tidning hela kvällen. Samma samma samma saker toppade alla sidor.

Och så kom TT-texten om hur farligt det är att hoppa studsmatta. Samma nyhet som förra sommaren, och sommaren innan dess. Olyckorna ökar, låt inte barnen hoppa för många på en gång och så vidare. Allt det där vi redan vet. Årets tillskott var väl kanske tipset att gräva ner studsmattan så den hamnar i höjd med marken. Hihi.

Och alla alla alla tog in den. Alla alla alla ville berätta att man kan slå sig när man hoppar studsmatta.

Om 36 stycken timmar

Jag har inte mycket till övers för dieter. Mat har alltid varit lustfyllt och bör så förbli. Inte omgärdas av kaloriräknande eller ägg-och-grapefrukt-regler.

Men när systern hoppade på LCHF och fick frossa i allt som är gott och ändå gå ned i vikt väcktes mitt intresse. Det kan ju inte kännas som en diet att äta lax, fetaost, halloumi, keso, tonfisk, omelett, broccoligratäng, mera ost, mera lax och så vidare.

Så jag gjorde som jag brukar. Läste på. Lärde mig saker om blomkålsmos, 20 gram kolhydrater om dagen, grädde, fullfeta produkter, grejer med mindre än 5 gram kolhydrater per 100 gram, grönsaker som växer ovan jord och hittan dittan dej. När jag visste allt så körde jag.

Ett och ett halvt dygn senare åt jag fem smörgåsar, och det var det godaste jag ätit i hela mitt liv. De där få timmarna med LCHF fick mig att känna en helt ny sorts trötthet, som genomsyrade hela mig, från tanke till kropp. Jag har varit trött förut, men det här var något nytt. Jag fungerade inte, mina celler ropade "The system is shutting down. Please save all your work."

LCHF är säkert en bra diet när man kommit ut på andra sidan trötthetsträsket. Det är inte poängen. Jag fick istället en stark motreaktion mot allt vad dieter heter. Nu är allt tillåtet. Jag äter precis vad jag vill, när jag vill, och allt är till det bästa. Igen.

Insåg därmed något om min kropp. Den rusar inte iväg till 348 kilo bara för att jag lever loppan. Det finns en gräns som jag aldrig går över. Det finns en vikt där kroppen alltid lägger sig tillrätta igen efter utflykter nedåt. Där trivs den och där trivs jag. Jag skulle säkert kunna banta ned mig om jag ville det. Men här är poängen: Jag vill ju inte. Så enkelt kan det vara. Om man tillåter det.

Ledig måndag

Så går vi in i den där fasen då man ständigt är mer eller mindre klibbig.

Av svett, av glass, av jordgubbar, av utspilld sommarcider.

Mmm.