30 december 2008

Övergrepp eller komplimang

På sista tiden har jag försökt diskutera tafsande med killar. Hur vanligt det är att som kille bli utsatt, och hur man reagerar. Deras svar förvånar mig. Det tycks vara ganska vanligt, men vissa ser det ungefär som en komplimang. Kanske generande om det är en gammal eller ful person som tafsar. Eller en av fel kön. Men annars snarast som någon sorts trofé, ett kvitto på att de ser bra ut. Stärkande för självförtroendet.

Jag antar att det har att göra med könsmaktsordningen, normer och hittan dittan dej. När en kille tafsar på mig säger han att han kan göra vad han vill med min kropp. För honom är jag inte en person, utan bara något man kan klämma lite på för sitt eget nöjes skull. Kanske inte ens för att han uppskattar det, utan mer för att han vet att han kan så varför låta bli?

Det har väl också med fysiska förutsättningar att göra. Även om vi tjejer ofta är starkare än vi tror, så finns föreställningen att när han går så långt som han själv vill så är vi försvarslösa. Medan en kille som blir utsatt antagligen känner sig säker på att han kan knuffa bort tafsaren när det är nog.

Könsroller spelar också in såklart. Jag är övertygad om att det finns killar som tycker att det är obehagligt att bli tafsade på, men inte vill medge det eftersom offerrollen varken är bekväm eller bekant. Lättare då att ta det med en klackspark och som ett bevis på sin egen oemotståndlighet.

Ändå kan jag inte förstå det. I min värld är det grundläggande att jag själv bestämmer vilka som får röra vid mig. Det gäller allt från tafsande till när påflugna tanter vill kindnypa barn. Att någon tar sig rätten utan att be om lov kan aldrig vara en komplimang.

27 december 2008

Lugnets jul (eller Äta Sova Promenera)

Jag står på däck och ser havet dela sig för mig. Saltstänk i ansiktet. Känner mig som The Emperor of the World. (ja, på engelska faktiskt) Det är bara jag och en fiskmås som existerar.

Att komma till Fredrikshamn är som att komma till en vårdag i mars, just innan krokusen slår ut. I Århus äter vi hos Svågerns far som är en fransk vinhandlare. Blomkålssoppa, lökpaj och äppelkaka. Vinets värme sprids i tår och fingrar, låneraggsockor hjälper till. Jag somnar i soffan vid fönstret ut mot staden. Känner mig som Skorpan Lejonhjärta, utan hostan förstås. Täcket prasslar när jag vänder mig. Allt är nytt. Allt är gott. Snart är det jul.

Staden känns mycket kontinental, lika delar fransk by och stadsdel i London, med en touch av Visby. Ett bageri i varje gathörn, till och med något brasserie, charkuteri, chocolaterie. Vinbutiker som inte heter Systembolaget, billig spiritus i mataffären. De smala höga tegelhusen, kullerstensgatorna, vägarna som heter Boulevard. Bokskogarna. Havet med sina slipade stenar och glasbitar. Det är lätt att bli förälskad i Århus.

Om kvällen sitter vi i soffan och smuttar 23-årig rom och äter fina praliner. Äkta tantmys. Detta är en lugnets jul. Skinkan lyser med sin frånvaro, vi fisketarianer äter gudomlig sej i äppelsås, de andra får julanka.

På färjan hem ser vi Karl-Bertil Jonssons jul med varsin hörlur. Och så är julen komplett.

24 december 2008

Silent Night

Jag bloggar inte på julafton. Detta är ett falskt blogginlägg, skrivet redan den nionde november. Tack blogger för schemalagda inlägg! Vill bara dela med mig av julaftons enda självklarhet, enda konstanta ingrediens, julaftons sanna själ:

Mahalia. Ingen kan fixa julstämning som hon. Avlyssnas bäst vid tända ljus medan det ännu är mörkt ute. God jul!

21 december 2008

Finkultur och fulkultur (eller Hört i skogen)

Broderns kompis, sju år: Jag vet vem Måns Zelmerlöv är.
Brodern själv, åtta år: Jag vet vem Selma Lagerlöf är.

Underbart. Det är så lätt att umgås med Brodern och hans kompis. Vi drar fingrarna genom eld, jagar varann med dammsugaren, äter pepparkaksdeg, spelar Finns i sjön, tittar till kaninerna, kör fotobattle, gömmer oss för Morran, gör mandelmassegodis med choklad i vattenbad. De lär mig en ramsa som slutar med "Vad ser jag där? En naken militär. Med snopp och gevär!". Broderns kompis är genusmedveten och varvar med "snippa" ibland på bekostnad av rytmen. När jag ritar en naken militär kan det vara det roligaste som hänt någonsin. Sen får de tatuera hela mina armar med rosa glitterpenna. Det blir dödskallar, stjärnor och tomtar.

Jag älskar det här livets enkelhet.

18 december 2008

Paus och stopp och rewind

Det är ikväll det ska ske. Städning, tvättning, bakning, skoputsning, packning, körning. Men jag vill inte. Varför kan vi inte bara fortsätta som vanligt? Föreläsningar, heroeskvällar och turer runt Sidsjön. Tycker inte att julen behöver komma och tränga sig på oombedd.

Hellre än att packa ligger jag i fosterställning i soffan, invirad i röd och svart fleece. Tänker på mycket viktiga saker. Som detta med pastans koktid, vem fastställer den? En godtycklig pastaexpert eller finns det en testlagarpanel som ska enas om tio, elva eller nio minuters kokande?

Det är inte synd om mig. Men det känns så. Under fleecefilten kommer en stor, gömd och glömd trötthet över mig.

Ynk.

Reklamen som gett upp

Reklamen utvecklas för att hitta nya vägar till oss. Vissa tidningar erbjuder reklamplats där texten i en artikel figursätts runt en frilagd bild på produkten. Annonser som vill likna artiklar är inget nytt, men i tryckta tidningar brukar det synas tydligt vad som är vad. Det här däremot, gillar jag inte:
Visst är den märkt med annons, visst skiljer sig typsnitt och layout. Men den är så uppenbart artikelhärmande. På internet går det snabbt och då är det lättare att bli lurad. Jag kan verkligen inte tro att detta är reklamens räddning. Framgångskonceptet kan inte vara att tvinga sig på oss. Vad har man för tilltro till produkten om man bara tror sig kunna lansera den genom att lura målgruppen? Kreativ, konstnärlig, självständig, ärlig, modig och beroendeframkallande reklam vill jag ha.

17 december 2008

Kära Ingemar Åttingsberg

Tack för att du gav mig rätt och Pelle Sundberg fel angående vad acklamation egentligen betyder. Nu är jag odrägligt nöjd och kan sova gott om natten.

Och så detta med att prioritera kärleken eller karriären. Min arbetsmiljölärare på gymnasiet lanserade ett smart synsätt. Enligt det består livet av tre arenor: Jobb, hem och fritid. Därmed tre umgängeskategorier: Kollegor, familj, vänner. Man ska försöka att ha alla tre arenor, för om någon då skulle falla eller strula så finns de andra kvar. Finemang!

Det vackraste jag vet

...är inte "att se dig när du sover". Det vackraste är att ingå i ett sammanhang där jag får göra misstag. Där jag får vara dum och plump och ynklig och sårbar och odräglig. Där det är okej att det blir fel ibland. Ett sammanhang där det finns förlåtelse och förståelse. Det är en välsignelse som jag hoppas att jag aldrig någonsin tar för given.

Klimattjat

Gårdagens miljöföreläsning var svår att förstå syftet med. Handlade den om hur vi som journalister ska bevaka klimatfrågor? Hur vi som människor ska ta ansvar för miljön? Eller kanske om vad växthuseffekten egentligen innebär?

Stämningen blev i alla fall engagerad, några lämnade föreläsningen när den kändes för propagerande. Också jag har svårt för att bli skriven på pannan. Att pådyvlas hundratals år av "den vite mannens skuld". Kanske för att jag själv har så lätt att trilla ned i världsskulden. Känslan (faktumet) att min existens och mitt välbefinnande vilar helt på andra människors icke-välbefinnande. Den känslan är inte konstruktiv. (Korpens sång av min gamla favorit Per Nilsson)

P1:s Malin Olofsson tycker att medierapporteringen fokuserar för lite på strukturförändringar, och för mycket på individlösningar. Inte så konstigt, lättare att skapa enighet kring lågenergilampor än kring utsläppsrätter och resursfördelning. Hon presenterade en lista över vilken effekt medias klimatsmart-tips verkligen har. Säkert ganska luddig och inte särskilt vetenskaplig, men den förtjänar ändå en titt:

Koldioxid som "sparas" per person och år om du...
- aldrig använder plastpåsar när du handlar: 5 kg
- bara använder lågenergilampor: 17 kg
- aldrig har teven på standby: 25 kg
- sänker värmen i ditt hus med en grad: 230 kg
- åker buss istället för bil till jobbet: 400 kg
- blir vegetarian: 500 kg

Många överraskningar för mig. Lågenergilampor och plastpåsar som det varit ett sådant himla tjatande om i varenda tidning. Och att vegetarianism är likvärdigt med att välja kollektivtrafik trodde jag aldrig. Det känns som om många medier fokuserat på de åtgärder som inte svider. Att byta glödlampa är ingen konst, men att avstå söndagssteken?

16 december 2008

Att skriva eller inte skriva om sorg och chock

Dagens föreläsning handlade om att intervjua människor i chock. Till exempel anhöriga till omkomna. En fd aftonbladetreporter gav tips på hur man är taktfull och ödmjuk. Hon hade för vana att (självklart) presentera sig ordentligt och sedan fråga "Orkar du prata med mig?". Om man utan diskussion förutsätter att dessa kriser har nyhetsvärde och ska skildras i media, så lät det hon sa ganska bra. Många vill berätta, påminde hon. Berätta om sin älskade vän, dotter, make, eller om det hemska de sett.

Sedan fick vi höra en intervju med Johanna Sällströms pappa. Han var i Spanien när han fick dödsbudet. De första som ringde, när han låg chockad i sin säng, var tidningarna. Hela dagen ringde de, och använde någon sorts pilutta-dig-argumentation om att "Vi kommer skriva oavsett vad du säger". Ett outtalat "Vi tänker publicera en jävla massa rykten, du får ge din bild eller skylla dig själv". Det är då man skäms över att plugga till journalist.

Kluvenhet kan sammanfatta dagen. Först en instinktiv avsmak inför att tränga sig på sörjande. Samtidigt minns jag när tjejen i vår högstadieklass dog. Någonstans i sorgen var jag upprörd över hur medierna värderade hennes död. Dagen efter olyckan hade de bild på den voltade bilen, många av oss såg nog bilden innan vi fick dödsbudet. Det var egentligen inte vad jag upprördes över. Snarare hur de sedan ignorerade de fina minnesstunderna, sammansvetsningen på skolan, blommorna och ljusen och breven och gosedjuren vid olycksplatsen, hur bilister saktade in och blinkade när de passerade oss som sörjde vid platsen, hur lärare slog knut på sig själva för att hantera sin egen och elevernas sorg, begravningen, och hur hennes skåp fick stå oanvänt tills hon skulle gått ur nian tillsammans med oss. Det hade jag velat läsa om i tidningen.

Jag trodde alltid att meningen med de etiska reglerna var att inte blanda in sin egen partiska moral, utan istället kunna luta sig på en gemensam och standardiserad moral. Men de blåljusfotografer vi intervjuade till B-uppsatsen var ense om att om du släpper din egen moral är du illa ute. Jag börjar känna samma sak. Och balansgången är så jävla svår.

14 december 2008

När proffs hanterar ord

Julstämning - check

Sunkans luciafirande är något alldeles särskilt. Precis som på koncert annonseras olika tider för insläpp och själva framträdandet. Kyrkans belysning är dämpad, publiken sitter som packade sillar. Utanför är staden stilla, tolv minusgrader och månsken. Det bästa jag vet är när alla tärnorna vandrar in och jag kan höra varje persons enskilda stämma, sången förändras allteftersom en alt och en bas och en tenor passerar. Prästen pratar om ljus i mörkret och jag halvsover i värmen och lugnet. Som en äkta tant upprörs jag dock över hur kyrkan förvandlas till något jävla stroboskop av folks kamerablixtar. Besinna er, gott folk!

Den här julen är så annorlunda alla andra jular. För första gången firar jag inte med mina föräldrar. Första, andra, tredje advent har jag glömt bort. Bara en julklapp har jag köpt. Men vilken julstämning jag har! Ikväll firade jag årets andra julafton, veganskt (nästan) julbord med klassen. Panikbakade utlovade lussebullar, åt champinjonjansson och kände mig lika korkad som vanligt i TP. Nu luktar hela lägenheten saffran. Det är fint.

12 december 2008

Greys slarvar med nidbilder

Greys Anatomy har fått en ny karaktär, en läkare med asperger. Hennes rolltolkning gör mig så jävla arg. Jag är inte aspergerexpert, men jag har en del vänner och bekanta med diagnosen. Det är ett syndrom som kan ta sig väldigt olika uttryck från person till person, så visst skulle det kunna finnas personer som beter sig som den här läkaren. Men i så fall tycker jag man ska förtydliga att det rör sig om ett gravt fall av diagnosen. Man får inte vrida och vända på verkligheten hursomhelst för att det ska passa manus. (Precis som jag tycker att även om Baywatch mest är till för att visa tuttar i baddräkt, så bör de göra korrekt hjärt- och lungräddning).

Den här rollen kommer bli vissa människors första bild av asperger. En galet stirrande kvinna som rör sig robotaktigt, ibland gungar med kroppen, slänger ur sig avancerade fakta utan relevans för situationen. Med noll fingertoppskänsla, helt oförstående för andras känslor och beteende.

I verkligheten innebär asperger att man har svårare för sociala koder och för att förstå hur andra människor känner sig. Det kan också innebära en annorlunda perception, att man tar in ALLT. Och en fallenhet för att bli expert på olika saker, att komma ihåg oändliga mängder fakta.

Men ingen bebis föds med alla oskrivna sociala regler i ryggmärgen, det är något vi alla lär in tills det kommer naturligt. För en person med asperger är inlärningsperioden längre och krångligare, kanske kommer det aldrig helt naturligt utan eftertanke. Det innebär inte att man blir en robot eller att man skiter i andra människors känslor.

I min värld skulle en läkare med asperger inte säga till en familj som förlorat sitt barn "Jag beklagar sorgen men hon är död och vi behöver hennes organ till donation NU". Läkaren skulle förstå att familjen känner stor sorg och behöver tid. Kanske skulle hon inte känna inuti sig exakt HUR familjen känner sig, kanske skulle hon inte själv ätas upp av deras sorg. Det vet jag inte. Men hon skulle i alla fall intellektuellt förstå ATT de har sorg, och respektera det.

Och ja, hon skulle säkert vara en jävel på en massa fakta, men hon skulle använda dem på ett relevant sätt istället för att slänga ur sig dem som någon jävla tombola. Hon skulle efter ett helt liv av iakttagande, analyserande och testande säkert inte väcka någon uppmärksamhet att tala om. Hon skulle vara en person bland andra personer, alla med sina egna personlighetsdrag. Och jag är övertygad om att vi lever i en värld där vi kan acceptera och uppskatta varandras personlighetsdrag.

Att Greys så desperat vill spexa till sin handling så att de målar upp nidbilder, det är bara fult.

(För en äkta och mångfacetterad bild av asperger i alla dess former rekommenderar jag aspergerforum.se.)

11 december 2008

"Vi har en dröm om en bättre morgondag"

Som jag älskade den här serien när jag var liten! Första klippet är introt där alla djuren och deras problem presenteras. Sista klippet är sången "Vi är på väg". En klassiker.

Vårt dagliga bröd giv oss idag, och förlåt oss våra synder

Det där receptet jag fick av mitt hjärtas tröst och lilja, det vandrar vidare i bästa släktreceptstil. Hon fick det av sin mor, gav det vidare till mig, och nu ger jag det vidare till Dalmasen. Och vid varje överlämning förändras det en aning, alla lägger till något eget. Jag tycker det är fint. Jag föreställer mig att någon tonårig tjej om tvåhundra år kommer få lära sig receptet av sin far, som berättar att det kommer från "mormors morfars far" eller något sånt. Och imorgon provar jag en ny variant, med sesamfrön. Jag har höga förväntningar...
Dessutom är det kul att få leka Martha Stewart. Jag kör bak- och matlagningssupport via telefon och msn. Sakkunnig som jag är.

Sakkunnig har jag också varit när jag oombedd korrekturläste Systerns teatersällskaps hemsida. Jag kunde inte låta bli. För jag är övertygad om att de är en jävligt bra grupp och spelar fantastisk teater, och då tycker jag inte att det intrycket ska störas av några språkfel. Jag kommer sluta som en sådan där tant som säger åt ungdomar att dra upp byxorna.

Annars tillbringar jag kvällen i badkaret som vanligt. Säkert höjer jag husets energiförbrukning rejält, men det är verkligen enda sättet för mig att bli varm om vintern. Jag kan ligga inrullad i tre fleecefiltar och ändå frysa som en gris. Vad är det man ska äta i badet, chokladdoppade jordgubbar? Jag äter äpple och känner mig dekadent som bara den. Snövåta kläder som droppar mig i huvudet förtar inte känslan alls.

Björns tårar

Heureka! Som jag har letat efter det här klippet när Björn gråter. Kvalar lätt in på topp tre-Björnögonblick. Här, och när han till exempel är brat, visar han varför han är värd att hyllas. Det har ingenting att göra med melodifestivalen eller om han är söt eller ej. Detta är talang. (Gråtandet börjar på 3:10)
Och så fastnade jag i gamla parlamentetklipp. Någon har gjort ett fantastiskt jobb med att klippa ihop en massa imitationer genom åren. Johan Wahlström briljerar, han kan på en sekund klä på sig en annan människas röst.

10 december 2008

Över land och sjö min sol går upp

Att en tentadag kan få vara fylld av så här mycket njutning. Vakna naturligt utan väckarklockans tjutande. Äta riktig brödfrukost för första gången på länge. Ute en klar vinterdag. Sedan lång kvällspromenad med min tappra Personal walker. Minusgrader så benen antar en osmickrande nyans av grisrosa. Hemma ett varmt bad, en kopp svartvinbärste på badkarskanten, tända ljus såklart och utanför badrumsdörren de porlande tonerna från Över land och sjö. Improviserad yoga i badkaret, oljan glänser på huden. Fullkomlighet.

Jag låg så länge att det svartnade för ögonen när jag skulle upp. Fick sätta mig igen. Vet av erfarenhet att badrum inte är en bra plats att svimma på. Sist jag gjorde det lyckades jag kila in huvudet i en springa mellan badkar och vägg, och gången innan dess var jag nära att slå huvudet i handfatet.

Sensmoral: Alla borde bada mer, men resa sig långsamt ur badkaret. Och te är gott. Och vänner är bra. Och tentor är inte på något vis väsentliga.

09 december 2008

Ord att andas in

Marcus Grahn är en av dem som skriver mina favoritord. Orden som ligger vilande någonstans i mig. Inuti mig vaknar bokstäver när de ser Marcus torkade trycksvärta, tittar blygt och lyckligt, känner igen sig: "Det är där ni är. Det är så ni skrivs. Det är så det känns". Marcus ord är självklara som andetag. Det går inte att tro att det ligger arbete bakom, jag tror att han öppnar ögonen på morgonen och ur dem strömmar orden som ljus, projiceras i taket. Bara att skriva ned. Min beundran och förundran inför honom är så löjligt stor att den är svår att beskriva. Jag tänker fotosyntes. Han skapar syre per automatik, jag andas in per automatik. Idag läser jag om känslan han vill konservera. Ja, visst är det så det känns. Nu trycker vi på paus.

08 december 2008

Ambitiösa flickor skriver hemtenta

Det var en ynklig version av mig som kravlade sig upp när väckarklockan ringde 06:16. Det var en ynklig version av Baby som släpade sig ner för att öppna åt mig klockan 07:08. På schemat stod te och smörgås tills hemtentan skulle dra igång klockan 08:00. Klockan 08:06 var den ännu inte uppe. Det visade sig att den skulle börja först klockan tio. Aj aj.

Men Bruce Almighty är inte heller fel sätt att ladda upp inför tenta. Sedan svarade vi på alla frågor så duktigt så, kokade potatissoppa istället för att köpa pizza, befriade mina anteckningar från sin fångenskap och städade julfirarlokalen så det stod härliga till. Men dagens höjdpunkt var ändå när jag låg i Babys soffa, inrullad i ett jättetäcke, och halvsov medan jag hörde hennes klapprande på tangenterna. Det är sinnesfrid på högsta nivå.

07 december 2008

Dagen då grisen fällde ut vingarna och flög

Lördag natt. Klockan är halv tre och julfirarna samlas för att äta upp julskinkan. Följande samtal utspelar sig:

H-bob: Jag förstår inte varför jag alltid tänker på julskinkan som en kyckling...
Dalmasen: Men det har den ju varit för inte så länge sen.

Jag vet inte om det är kunskaperna om grisens anatomi som felar eller om det är en kreativ tolkning av evolutionen. Eller bara tiden på dygnet. Kanske borde vi ha kunnat räkna ut vad som följa skulle. En olyckligt placerad nyckel ledde till frihetsberövade köksgrejer, mössor, julklappar, disk, ischoklad och tentaanteckningar. Men det gör ingenting alls. Inte när juldagen inleds med studier av Smedjebackens ädla historia (där medvursten på Bommarsbo spelar en avgörande roll) och fortsätter med skräpmat framför skräpteve tillsammans med guldvänner.

Julefrid

Igår var det julafton. Det var precis som det ska vara. Den jobbiga kusinen som kommer smygande och sticker ner en iskall pekpinne innanför ens tröja. Barnen som pysslar, vissa som tända ljus medan andra klipper sig i fingret. Morbrodern som dricker en aning för mycket. Längtan efter julklappar. Potatisskalning i massor inför julbordet. Julmusiken som först är mysig men sedan övergår i tortyr. Spill och glaskross. Småpratet med de man inte sett på länge, och med de man träffar varje dag. Tonåringarna som vill kolla på teve. Lekarna som slutar med att någon slår sig. Traditionella faster som pekar med hela handen och säger "Nu ska här kokas knäck!" när de andra helst vill supa. Och kärlek, självklart kärlek.

Jag var fastern. Den nyktra som pep runt och tog tag i saker, strålade med ögonen och försökte uppvigla entusiasm inför lussebullsbak. Men som stillande så småningom, sjönk ned på en stol och tystnade. Fastern som satt och såg sig omkring, och visste att det hon såg var gott. Lite rörd och lite gaggig och fylld av en känsla inte helt olik utseendet hos kokande knäck. Lycka.

04 december 2008

Morgonstress

Hans barn är kanske ett och ett halvt, två år. Omsorgsfullt inpackad i overall. Och han säger till barnet: "Vi har så ont om tid. Skynda dig! Kom då. Kom!". Han säger det inte argt och jag är säker på att han inte är en dålig förälder. Ändå kan jag inte låta bli att blunda en sekund och hoppas: Låt mig aldrig komma dit.

Carpe diem

Hon förstår vad jag menar. Skrattar och säger pälsmössa. Lyssnar. I taket lyser spotlights som stjärnor, jag tittar på dem när hon schamponerar mig. Så blundar jag. Vattnet är aningen varmare än jag skulle föredra. Hennes fingrar masserar min hårbotten. En schamponering till, och så balsam. Ja, fortsätt gärna i evighet. Jag har inget emot dina fingrar i min hårbotten i någon eon eller två. Saxen är kall mot kinden. Kam och sax skramlar till när de möts i hennes hand. I bakgrunden slätstruken plastpop. Kvinnan bredvid pratar i mobilen. Luften är tung av söta dofter: Kokos, honung, blommor, frukt. Frisörers kallprat sitter ännu inte i hennes ryggmärg. Vi pratar hår eller håller tyst. Inget snack om vad jag pluggar eller var jag kommer ifrån. Och hårstråna faller till golvet eller klibbar fast vid mun och näsa. Hon skapar mig på nytt. Klipper fram det som är jag. 105 minuter av ompysslande.

03 december 2008

"Jag är 16 bast och..."

Så inleds en insändare i lokaltidningen. Det får mig genast att misstänka förfalskning. En pensionär måste gömma sig bakom pennan. Inte säger väl kidsen bast nuförtiden? Fast vad vet jag. Jag är ju hela 20 bast.

(Lite efterforskning visar att bast kommer från Romani. Språket som också ligger bakom pröjsa, lattjo, tjalla, mucka, tjej och vischan.)

02 december 2008

Ibland går det bra. Ibland vill man bara öppna fönstret och vråla FEINT!

Jag har skrivit ett sånt här inlägg förut, för knappt ett år sedan. Men det är lika kul att skriva det igen:

JAG HAR PRAKTIKPLATS! TRE JÄVLA MÅNADERS FUCKING PRAKTIK I UNDERBARA VÄRMLAND! HEJBABERIBA TJOFLÖJT RAJTAN TAJTAN KORS I TAKET HIPP HIPP HURRA JIPPIAJAJ!

Fönstret högst upp

Letar efter en försvunnen krönika om att sluta tjata på "svenskarna" om att vi borde vara öppnare. Hittar en gammal novell istället. En novell som det var riktigt kul att skriva, för att den var ett sådant där måste-producera-nu-jobb. Egentligen hade jag slutat skriva fiktiva berättelser för länge sedan, och gått över till journalistiska texter och experimenterande textfragment. Men så fick vi detta som uppgift i svenskan på gymnasiet, och det var bara att köra. Kul är också att jag använt mig själv som inspiration till karaktären. Jag har tagit alla mina egenheter och tänkt mig hur de skulle bli om de vreds tio varv till. Om jag till exempel råkade ut för något riktigt svårt och som försvar närmade mig galenskapen. Kanske skulle det bli så här:

19:e april

Ganska jobbig dag idag. Luften i lägenheten känns inte ren vad jag än gör. Först vädrade jag några timmar, så torkade jag allting med axaj. Jag skakade mattor, sopade, bytte gardiner och sängkläder. Inget hjälpte. Så jag fick sitta vid fönstret och andas luften utifrån. Det blir så tungt att andas om luften liksom inte är helt ren. Men jag blev lugn där i fönstret, kunde blunda och slappna av.

Jag bestämde mig för att gå till affären. Jag har länge haft en rolig idé, och idag kändes som en bra dag att förverkliga den. Mitt konsum har en väldigt fin fruktdisk, med exotiska frukter man inte vet namnet på. Idag skulle jag köpa en frukt av varje sort jag aldrig ätit, och sedan sitta hemma vid fönstret och ha fruktsmakning. Säkert skulle jag hitta massa nya goda frukter. Sedan skulle jag kunna säga till folk ”Sådana där tamarillos, dom är verkligen goda. För att inte tala om physalis!”

Inte förrän jag stod i kassan förstod jag hur elak jag var. Jag hade känt det lite tidigare, att jag blev varm och hjärtat slog fortare, att det blev svårare att svälja, men jag kunde inte tyda det. I kassan förstod jag. Jag lassade upp alla mina fruktpåsar på bandet och såg hur kassörskans ögon liksom vidgades. Självklart kunde hon inte veta namnet på alla dessa frukter! Hon undvek min blick. Nästan direkt slog hon in fel – hon skrev tamarillosen som granatäpple. Jag sa ingenting. Jag tittade på skräpet gå golvet. Så kände jag hur hon såg rakt på mig.
- Och dom här, vad är det för något?
Jag svalde. Vad var det för något? Fikon va?
- Fikon, tror jag. Kaktus…fikon
- Kaktusfikon. K, K, K, sa hon och bläddrade efter fikonen i sitt lilla prisblock. Det tog tid.
- Förlåt, sa jag. Men jag tror inte hon hörde.
Hemma la jag in hela påsen i kylskåpet utan att packa upp varorna var för sig. Jag kunde inte se på frukten.


20:e april

Sov dåligt i natt. Vaknade klockan två av att jag tyckte det kröp en spindel över ryggen. Det var bara håret, men för säkerhets skull gick jag upp och dammsög. Golvet, taket, alla hörn och alla springor. Blev fruktansvärt rädd att jag störde grannarna. Låg vaken en timme och väntade på arga knackningar på dörren.

Jag ville inte titta på frukten idag heller. Vem tror jag att jag är egentligen? Tamarillos och physalis och carambola! Nej, det fick bli vanlig ostsmörgås. Eftersom jag inte använt osten på två dagar hade den en äcklig beläggning – på samma gång uttorkad och fuktig. Jag skar av några skivor runt om hela osten innan jag gjorde i ordning smörgåsarna. Plötsligt hördes steg i trappan – grannarna! De hade säkert vaknat av dammsugningen på natten… Jag måste låtsas att jag inte var hemma – jag smög in i badrummet, låste om mig och satt tyst. Men när stegen sprang ned igen förstod att jag det inte var grannarna, inte än. Det var reklampojken. Stackars reklampojken. Jag är den enda på min våning – högst upp – som inte har haft ”Nej tack till reklam”-skylt. Varje torsdag brukar reklampojken komma med reklam till mig. Han springer ända upp till högsta våningen bara för att ge reklam till mig. Men för några dagar sedan kom jag att tänka på regnskogen. Då satte jag upp en ”Nej tack till reklam”-skylt. Nu kommer jag aldrig få annat än räkningar. Och reklampojken, reklampojken sprang ända upp till högsta våningen, hade säkert reklambunten redo i handen och närmade sig mitt brevinkast och såg – såg! – min skylt. Och fick springa hela vägen ned igen. Jag skämdes så.

Jag såg på tv på kvällen. (Med hörlurar –jag tänker vara riktigt tyst några dagar för att sona dammsugningen) På nyheterna berättade de om en man som hittats död i sin lägenhet. Han var så rutten att de inte kunde identifiera honom. Men de trodde att det var lägenhetsinnehavaren, och att han legat död sedan i januari. Hyresvärden hade gått in för att det luktade så illa. Och där låg han – död och rutten sen några månader. Ingen hade saknat honom.

När jag satt där vid tv:n blev jag plötsligt stel. Hjärtat slog fortare. Jag började svettas. Jag rörde mig inte. Jag knep ihop munnen hårt och andades genom näsan. Jag tänkte igenom vad jag hade för kläder på mig – byxorna var tajta, det var bra, men tröjan hade sladdriga ärmar, alltså ett riskmoment. Jag scannade omgivningen utan att röra på huvudet. På byrån låg några cd-fodral, på nattygsbordet en bok. Det fanns alltså ett antal platta, hårda och lätthanterliga föremål inom räckhåll. Jag blundade och samlade mod. Jag visste att det måste ske snabbt och säkert. Tvekade jag skulle jag förlora. Så kastade jag mig blixtsnabbt mot bordet och fick tag i boken, vände mig om och måttade mot spindeln. Men den flög. Det var en fluga. Jag började gråta, på samma gång lättad över att det inte var en spindel och irriterad att inte få visa min styrka när jag förberett mig så noga. Och förebrående att jag inte var starkare, att jag inte kunde stå emot skräcken. Men lättnaden vann.
- Du ska veta vad glad jag är att du inte var en spindel, sa jag till flugan.
- Har du bott här länge? Det är bra om du bor här, för då kan du äta upp spindlarna.
- Ja, jag är glad åt dig.


21:a april

När jag vaknade satt flugan på väggen bredvid mig. Den verkade inte vara rädd för mig, utan satt alldeles stilla. Jag kände att den var ett litet sällskap. Vi låg länge så, och såg på varandra. Till slut gick jag upp och åt frukost. Osten såg rätt okej ut, jag hade ju använt den dagen innan, men för säkerhets skull skar jag bort några skivor på ovansidan.

Jag satt i fönstret idag igen, men jag vågade inte öppna ifall flugan skulle flyga ut. Det var soligt ute, de i huset bredvid var ute och grejade i rabatten. De har alltid så fint i huset bredvid. Det tog ett tag att vänja sig vid det nya när de möblerat om, men idag tyckte jag att den här möbleringen var nästan ännu bättre än den gamla. Något kröp på min hand och jag ryckte till. Sedan skämdes jag för att jag trott att flugan var en spindel.
- Skrämde jag dig? Det var inte meningen. Jag har träffat så många spindlar vet du. Det tar tid att glömma.
- Egentligen är det väl knäppt att prata med en fluga. Men det är ju ingen annan som hör mig.

Vi såg på James Bond-film på kvällen flugan och jag. Flugan fick se utan ljud, för jag har fortfarande hörlurarna. Vi genomskådade filmen ganska rejält.
- Vet du att ryssarna pratar engelska? Varför gör dom det?
- Vilka stereotyper dom använder!
- Det där skulle han ha dött av i verkligheten…
- Vad händer egentligen med alla bondbrudarna? Dör dom?
- Om jag ändå ska prata med dig borde du väl ha ett namn…


22: a april

Flugan väckte mig tidigt. Han kittlade mig på läppen. Jag bestämde mig för att kalla honom Hubert. Jag låg kvar i sängen medan Hubert vandrade över min hud. Jag kände värmen från hans ben över kindbenen, ögonlocken, pannan.
- Jag gillar dig.

Idag vågade jag öppna fönstret. Hubert satt stilla på min hand och kände vårluften i vingarna. Men han flög inte. Han stannade hos mig.

Sen gick jag och slängde frukten.
__________

Ursprungligen tänkte jag ha ihjäl flugan i slutet av berättelsen, men när det var dags hade jag inte hjärta att göra det. Om denna trasiga människa kan finna lite sinnesro genom att prata med en fluga som hon kallar Hubert, vem är jag att ta ifrån henne det?
Och fruktdisken är min. Jag fick inte sådan ångest, jag sa inte förlåt men jag gav verkligen kassörskan ett litet helvete. Dessutom smakade jag på allt men tyckte inte om något. Sen dess håller jag mig till äpplen och päron.

01 december 2008

Vilket jävla liv

Dokumentär om Britney igår. Vi förfasades över hur folk kan gotta sig i hennes elände, samtidigt som vi själva satt kvar och såg programmet.

Jag vet inte vad Britney ville, när hon började sjunga sin meningslösa plastpop. Om det var musiken eller stjärnglansen som lockade. Om det var hennes dröm eller någon annans. Vilket sorts liv hon såg framför sig.

Jag kan inte föreställa mig ångesten i hennes liv. Att vara alldeles ensam och samtidigt aldrig ifred. Att inte kunna lita på någon. Anställda, vänner och familj går ut i media och skvallrar. Tjänar pengar på henne. Hur ska hon någonsin kunna veta om hon är älskad? Hur ska hon kunna vara trygg någonstans?

Paparazzifotograferna var kalla. De jagade henne i flock, rapporterade till varandra "Nu svänger hon höger där framme". Någon sa "Nu är hon omringad, det är ingen idé att hon försöker köra ifrån oss". De gick igång på blodlukten. Som hundar. Det var en förfinad taktik de hade. Jaga och skada och håna tills de drivit henne till stupet. Då var de hennes vänner. Då skulle de ta hand om henne och vara snälla.

Sen säger de att det är hennes fel. Att hon lever på ett sådant sätt att hon bjuder in paparazzin. Som om de fått mandat.

Det handlar inte om att hon är känd och ska tåla granskning. Det handlar inte om efterfrågan och utbud. Det handlar om att vi lever i en värld där människor på fullt allvar har som yrke att förfölja en människa på det här sättet. Att bryta ner henne. Jag måste säga det igen: En människa. En värld där den uppgiften är accepterad, som om den tillför något. Jag förstår inte hur de kan berättiga sin egen existens. Kommer de att ligga på sin dödsbädd och säga "Jag är nöjd med mitt liv, jag vet att jag gjort bestående och viktiga avtryck. Till exempel fotade jag Britney utan trosor"?