Timing och glass

De där ögonblicken som är livsavgörande, eller i alla fall känns livsavgörande, är omgivna av en del timing. God och dålig timing.

När en vän dramatiskt skulle avgå från sina förtroendeuppdrag ägnade vi mycket tankar åt detta med skorna. Skulle han ta av sig skorna, säga sina väl valda ord, och sedan inte kunna storma ut förrän han knutit skorna igen? Eller skulle han gå in med skorna på, och redan där väcka uppmärksamhet i ett rum fullt av strumpfötter?

Telefonsamtalet då jag sa upp kontakten med Modern började med att hon sa "Vänta lite, jag måste gå och kissa".

Den här gången väntade jag länge på rätt ögonblick. Men det finns inte något rätt ögonblick. Mitt enda mål var att inte blunda när jag sa det, och det tror jag inte att jag gjorde heller. Nu är det som behövde sägas sagt. Och se, när jag tittar ner är marken kvar under mina fötter och mina ben vet fortfarande hur man lyfter den ena foten efter den andra för att komma framåt.

Lotta på Bråkmakargatan, som tycks vara min förebild nuförtiden, hade inte heller någon bra timing. Hennes längtan efter en cykel blev så stark att hon knyckte tant Bergs. En röd och fin, riktig cykel. Hon tog sats och kastade sig iväg utför backen. Någonstans, även om hon insåg att kraschen var oundviklig, någonstans måste det ha kittlat i magen när vinden tog tag i håret och hon måste ha tänkt "Ja jävlar, det här är härligt!". Sen kom smällen, sen kom blodet, sen kom gråten. Säkert gjorde det ont som fan. Men det var bra. Det var bra att hon gjorde det. För nästa gång går det bättre.

Det är klart att det var lättare när man var liten och ens mamma satt bredvid, strök en över håret och sjöng "Nu i ro, slumra in". Men vi är inte fem år längre. När vi var fem visste vi att tant Berg alltid hade plåster hemma. Nu vet jag att i Sunkan har vi alltid glass. Outsinliga mängder glass. Det hjälper mot allt.