Himlen kan vänta. Inte filmen, utan en dokumentärserie om fem personer som drabbats av livshotande sjukdomar. Speakern förklarar hur de alla fick beskedet mitt i livet. När huset precis var färdigrenoverat, barnet precis fött, pojkvännen hittad, bröllopsresan avklarad. Som om det skulle finnas ett tillfälle som passar för dödsdomar, ett tillfälle då man inte känner sig avbruten och överrumplad och orättvist behandlad.
Jag minns läraren som gick till sjukhuset för att han var täppt i näsan och misstänkte polyper. Det var en tumör. Kan inte föreställa mig mardrömmen. Jag minns smärtan i att se någon som brukade vara lugn och självklar och sammansatt, någon som vi tyckte om, tyngas av rädsla och sorg. Men han fick leva. Han kom till vår student, lika självklar som någonsin förr.
De är så positiva, de här människorna som svt följer. De säger att de kan inte dö, vetenskapen utvecklas, just de ska bli den första som överlever sjukdomen. Det känns som melodifestivalen. Alla tävlande ropar självsäkert att de ska vinna fast de vet att i slutet finns bara en vinnare. Alla kan inte få chansen. Och jag vet inte om jag vill se mer av den här resan, där vissa kommer att nekas själva livet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar