02 november 2008

Hellre Dunderklumpen...

Fram tills igår hade jag sett tre skräckfilmer i mitt liv. Två av dem såg jag för någon annans skull. För jag vet att jag blir livrädd, och har därför funnit det klokast att hålla mig ifrån dem. Nu har jag sett sex skräckfilmer i mitt liv. Det får nog sluta där.

För första gången förstod jag faktiskt grejen. Att sitta och vänta på ögonblicket, på överraskningen som snart ska komma. Att flämta, titta bort, krama kudden, skrika. Och sedan skratta över sin egen reaktion och filmens förutsägbarhet. Det var något särskilt. Allt det klassiska obehaget fanns där, värst av allt var detta med speglarna. Alltid speglar, där något oväntat skymtar förbi.

Men sen. När man inte längre är fem tjejer tätt tillsammans i en soffa. Utan bara en tjej, alldeles ensam i sin lägenhet. Då är det lätt att minnas varför jag brukar undvika skräckfilmer. Natten har varit fylld av händer och speglar och japanska ögon i röriga fragment. Bästa botemedlet var att försöka spela upp hela Dunderklumpen, replik för replik, i huvudet. Harmlösare film får man leta efter. Sen ljusnade det. Då äntligen kunde jag somna djupt.

Inga kommentarer: