31 maj 2008

Nyanser av England

Jag är lite långsam med att se hypade filmer. Kanske får det mig att känna mig mindre som ett får som följer flocken. Men This is England var verkligen bra. Den får mig att förstå rasismen så mycket mer. Inte rasismen som ideologi, utan varför man väljer att tro på den. Och att världen är full av gråskalor.

Argumenten är såklart lika grunda som någonsin. Invandrare kommer hit och snyltar på vårt välstånd, men de som vill hjälpa till och bygga upp samhället är välkomna. Men hur ska man veta, när man hotar valfri svartskalle på stan, om det är någon som snyltar eller ej? Jo, de som inte snyltar är ändå skyldiga eftersom de stjäl våra jobb. Så desperat söker man en orsak till allt elände, någonstans att koncentrera sin frustration, att argumenten går att töja och böja i evighet.

This is England var skön, för den tillät mig att vila en stund från moraliserandet. Den handlar inte om att granska rasistargument eller säga att så här är alla rasister. Allt den säger är: Så här kan en människas liv också vara.

En lagom djup film som får en att fundera utan att den nödvändigtvis slutar med att alla tar livet av sig. Dessutom fint klippt och musiksatt, och full av scenografi att frossa i.

(Tänkte lägga in en trailer här, men den avslöjar alldeles för mycket)

Mer av allt till skolan

I Ordfront skriver Hans Lagerberg långt och tänkvärt om Klass 9A. Jag håller fast vid att det var en bra teveserie, och ett bra inlägg i skoldebatten - beroende på vad man drar för slutsatser av serien.

Att enskilda lärares engagemang spelar stor roll för eleven är en viktig lärdom. Något alla vi som gått i skolan redan borde veta. Och att höga förväntningar på eleverna leder framåt, i kombination med en stor tro på dem. Inte "Nu jävlar gör du det här, annars får du IG" utan "Jag vill att du gör det här - och jag vet att du klarar det".

Visst finns sådana "superlärare" överallt i skolan. Särskilt frekvent bland de sjukskrivna lärarna. De får inte riktigt plats i dagens skolsystem. Att av Klass 9A dra slutsatsen att det bara är lärarnas personlighet som spelar roll, oavsett resurser, vore galenskap. Serien borde snarare vara ett argument för att ge skolan mer resurser, ge lärare plats att växa till superlärare.

Klass 9A tar inte ställning för vare sig flumskola eller kadaverdisciplin. Det får vi själva läsa in. Precis som Hans Lagerberg läser jag in att Björklunds ökade kontroll och likriktning inte är rätt väg att gå. Lita på lärarnas kompetens att lära ut till olika individer i olika situationer.

Denna fokusering på individen kan lätt misstolkas som att den enskilda eleven ska ges allt ansvar för sin kunskapsinhämtning, menar Hans Lagerberg. Tell me about it! I grundskolan sysslade vi ständigt med denna "forskning". Att själv ta reda på fakta om ett ämne, och skriva ett arbete om det. Eller rita en plansch, eller hålla en liten muntlig presentation. Många lärare blev nog alldeles till sig över att få vädra ut gammaldags katederundervisning, och tog i lite för mycket. För vad gjorde vi egentligen, när vi forskade? Vi skrev av böcker. Så kreativt var det. I nian tycktes en av mina lärare bli genuint lycklig och imponerad när jag lämnade in ett arbete där jag utifrån flera källor skrivit min egen text.

Det handlar inte om att elever är för omogna för att lära sig själva. Men man behöver redskap, handledning och variation. Katederundervisning kan vara fantastiskt bra. Om det är något jag sett många lärare göra, så är det att strunta i variationen. De gör det de själva är bäst på. Kör igenom hela ämnen med bara egen forskning, eller bara katederundervisning, eller bara gruppdiskussioner. Trots att ingen kan tvivla på att elever har olika lärstilar och därför behöver olika metoder.

Om man ska kunna ta det så lugnt som jag förespråkar, och ge lärarna så mycket frihet, krävs sannolikt mer kontroll på förstadiet. Lärarutbildningen. Maciej Zarembas artikelserie om Lärarhögskolan är rejält skrämmande. Om man inte får ställa krav på lärare under utbildning, om man inte får ge dem respons på deras arbete, när man ska man då göra det?

Principiellt tycker jag självklart att lärarutbildningen är viktig. Att undervisande lärare ska vara behöriga, så att vi vet att de har någon sorts minsta gemensamma nämnare, att de kan något om pedagogik och att de har testats. Men mina erfarenheter talar emot principerna. Jag har haft fantastiskt pedagogiska lärare som brunnit för sitt ämne men varit obehöriga. Jag har haft behöriga lärare som tolkar betygskriterierna helt galet eller lägger in tonvis med egna värderingar i lektionerna. Behöriga lärare som varnas för att det håller på att växa fram mobbning mot någon i klassen, svarar "Jag har den pedagogiska kunskapen för att ta hand om det här", och sedan inte gör ett skit. Om det är vad som kommer ut från lärarutbildningen, är det svårt att veta vad man tycker om den.

För mig blir Klass 9A ett argument för mer av allt. Högre lön, mer frihet, mer personlighet, högre förväntningar, mer resurser. Mer debatt!

30 maj 2008

Vackra ord som glöms bort

Det finns ord som inte bara betyder något, utan också är en njutning att uttala och har ett stänk av poesi. Vissa av dem försvinner för att det finns enklare synonymer.

Några favoriter är:

Outsinlig
Outsäglig
Essentiell
Entusiasmerande

Förundrad

När männsikor tillfrågas om svenskans vackraste ord svarar de ofta Kärlek eller Solnedgång. Orden är så tätt knutna till sin betydelse. Men jag undrar om inte svenskans vackraste ord faktiskt är Outsäglig eller Förundrad. Dags att börja använda dem mer! Ett annat himla vackert ord som faktiskt används är Dimma.

29 maj 2008

Ture och Bettan lägger ägg

Mina och Madeleines svanar har inte setts tillsammans på flera veckor. En svan kan man få syn på, men aldrig två. Vi funderade på evolutionen gjort svanar skilsmässobenägna, de som är kända för att hålla ihop.

Men wikipedia vet som vanligt råd:
"Samma par häckar på samma plats år efter år och båda föräldrarna hjälps åt att ta hand om äggen och senare ungarna. I maj och juni lägger knölsvanen 5-9 grågröna ägg som ofta har ganska djupa fåror i skalet. Äggen ruvas i mellan 34-38 dygn och sedan lämnar ungarna boet efter bara några dygn. Flygfärdiga blir de först efter cirka 120 dygn.
Svanarna håller mycket hårt på sina revir och kan till och med attackera människor om man kommer för nära."


Då ska vi lämna dem ifred. Tvivlar på att beskedliga Ture skulle bli arg, han krossar varje rykte om aggressiva och farliga svanar. Men Bettan har starkare integritet och det får man respektera.

...utom Jan Guillou, som är helt objektiv.

Modern skickar mig små citat utrivna ur lokaltidningen. Jag tycker om att få post. Men eftersom hon har lite bredare citatsmak än mig, och kan se livsvisdom i det mesta, faller de mig inte alltid i smaken. Det senaste är dock riktigt bra, tycker jag:

"Ingenting ändrar sig så ofta som det förflutna. Varje generation skapar sin egen bild av historien"
Jean-Paul Sartre

Status

Uppsatsen är klar. Om vi får A ska vi bada i fontänen till hösten. K är en klippa som klarat av sina två husockupanter. Som kastat papper omkring sig, sovit i hennes säng, ätit hennes mat, gnällt efter godis, tredubblat hennes disk och glott på hennes teve. Uppsatsen har flutit ut och svävat i väg, och jag hoppas innerligt att vi lyckades samla ihop den någorlunda. Varje dag har slutat med känslan av att inte fick vi något vettigt gjort idag, och hur ska detta gå, och oj oj oj. Ändå finns plötsligt 27 prydliga sidor att kopiera i sju exemplar. Eftersom det är jag som suttit vid tangentbordet den mesta tiden har jag förlorat skrivförmågan på kuppen. Fingrarna halkar och slinter och jobbar osynkat. Orden ser ut som om jag drabbats av akut dyslexi. Men nu väntar sorglös sommar. Over and out.

28 maj 2008

Peter Englund filosoferar om evigheten

"Camus skriver i en av sina journaler att det finns en viss typ av kvällar som gör tanken på döden uthärdlig, då man förstår att de kommer att finnas kvar även då man själv är borta. Har aldrig förstått den där tanken förrän nu. Det är en fulländad kväll."

Peter Englunds blogg är sådär stillsamt målande som hans essäer. Många försöker skriva så, men få behärskar det. Bloggen är också något extra då filosofiska diskussioner ofta porlar fram bland kommentarerna. Denna gång ledde det till dikten Eufori av Gunnar Ekelöf. Vackert.

Och Eufori leder vidare till mer underligt och dunkelt vackra En värld är varje människa, finns bland annat här.

Liljans bröd

Ernst har som alla vet lämnat SVT, och det var nära att min inre Ernst dog med honom. Jag hade inte bakat på en månad, så jag var tvungen att göra något åt det. 32 frallor huserar nu i min frys. Nu överkompenserar jag genom att leka matlagningsblogg. Håll till godo:

När mitt hjärtas tröst och lilja lämnade mig för Australien, efterlämnade hon sin moders brödrecept. Det är jordens bästa basrecept som går att variera i oändlighet.

Receptet:
1 pkt torrjäst, 5 dl vatten, 1 msk olja, 1 tsk salt, 1 tsk socker, minst 8 dl mjöl.
Blanda alla torra ingredienser. Värm vattnet och oljan till ca 45 grader. Blanda. Ha i mer mjöl efter hand. Knåda lite på bakbord.
Låt jäsa i bunke med bakduk ca 1 h.
Efter 1 h - dags att sätta på ugnen på 225 grader. Knåda lite till. Baka ut till en "längd" som du delar på hälften-hälften-hälften tills du har 16 bitar. Rulla till frallor.
Låt frallorna jäsa på (2 st) plåtar under bakduk medan ugnen blir varm, ca 15 min.
Grädda 10-15 minuter.

Torrjäst tycker jag är enklast, funkar självklart med vanlig jäst men då gäller ju annan temperatur. Jag har förlängt jästiden från 30 min, det blir så fluffigt och gott då. Mer salt har jag också lagt till jämfört med grundreceptet där det ska vara 1 kryddmått.

Den uppenbara variationen är mjölet. Har gjort på rågsikt, vetemjöl och grahamsblandning, alla tre blev bra. Jag brukar byta ut ungefär 0,5-1 dl vatten mot passerade tomater, och ha i oregano, basilika, chilipulver, lite vitlökspulver och hackad fetaost i mjölet. Fantastiskt gott. Gillar man soltorkade tomater kan man köra på det istället. En latare och billigare variant är lite mindre tomater och ingen fetaost, toppa istället med vanlig riven ost. Mumsfillibabba! Kanske kan man göra någon sötare variant med nötter eller torkad frukt?

De köpte havregryn! Javisst! Sensationellt!

"Idol-Amanda gifter sig: 'Jag har hittat den sanna kärleken'" skriker SE&HÖRs omslag. Som även meddelar att tevebonden Karl-Petter lämnar gården efter kärlekskrisen med flickvännen Jonna. Inne i tidningen visar det sig att kärlekskrisen bestod av en hektisk arbetsperiod på gården. Nu ska Karl-Petter och Jonna lämna gården tillsammans, på en "kärlekssemester". Jag undrar om det var SE&HÖR som valde att kalla resan för det. Destinationerna är nämligen först ett jippo i Charlottenberg (liten håla i Värmland, där rånare trivs) och sedan en bil- och traktormässa i Skåne. Låter romantiskt värre.

Artikeln om Amanda är värre. Den handlar om hur gulliga hon och Daniel är tillsammans. Och så en massa spekulationer, och en "vän" som säger att h*n hoppas att de bildar familj tillsammans i framtiden. Amandas enda citat i artikeln handlar om hur hon just nu är gift med musiken och det är hennes sanna kärlek. Det har hon alltså själv sagt. Till Expressen.
Men det slutar inte där. Ett ögonvittne har nämligen sett dem handla i en livsmedelsaffär på Södermalm. De såg väldigt glada ut, enligt ögonvittnet.

Jag kan inte förstå. En viss kändisfascination kan jag förstå. Om jag hamnade bredvid Jonas Gardell eller Magnus Betner på tunnelbanan skulle jag säkert flämta och stamma och försöka komma på den där meningen, som ska få dem att förstå att just jag uppskattar dem så djupt och ärligt och troget som ingen annan. Och jag läser båda deras bloggar med intresse.

Men att kändisar går och handlar? Det förstår jag väl själv. Vad kan det möjligtvis tillföra mig att veta att Amanda och Daniel köpt mat på Södermalm? Är scoopet att de handlar mat som vanligt folk, eller ska det bara vara en trygghet att de fortfarande befolkar jordens yta? De iakttas, alltså finns de. Eller kanske är tanken att jag "av en slump" ska spendera väldigt mycket tid i livsmedelsaffärerna på Södermalm, i hopp om att få se någon av dem?

Bläddrar man vidare följer en bildserie där Pernilla Wahlgren och hennes barn spelar boll, trillar och tröstas. Oj oj.

Det är inte journalistik att knycka citat, spekulera, och medvetet sätta missvisande rubriker. Att rapportera hur Amanda Jensen köper mat eller att gömma sig i buskarna för att knäppa några kort på Pernilla Wahlgrens snyftande unge. Det kanske säljer, men det är inte journalistik. Alls.

Den enda funktionen är att göra mig så där uppiggande arg. SE&HÖR kan man lita på, när Frida sviker.

(Till sist måste jag såklart svära mig fri. Det var inte min tidning. Inte, då. Jag är mycket fiiinare och djuuupare än så)

26 maj 2008

Älska google

Gillar googles anpassade annonser i gmail. När vi jobbade med en antivåldskampanj omringades alltid jobbmailen med en massa reklam för tyska knivar.

Nu får jag tips på en bok om ADHD "En praktisk handbok om hur du kan omvandla svårigheter till styrkor". Alltid kul att försöka lista ut vilka ord annonsen gått på. I det här fallet var det nog "jag är alldeles speedad" och "Hysteriska kramar".

Jag blir också erbjuden ett storband till min fest (vilken fest?), resor till Prag eller Australien eller Nya Zeeland, gitarrlektioner, och thailändska kvinnor att dejta.

Kan inte se den röda tråden.

25 maj 2008

Ett grönt paradis

VF skriver om grönt tänk och självhushållning, och besöker Kretsloppshuset i Sunne. Det känns lite snopet. För exakt ett år sedan var jag där och gjorde mitt avslutande reportage till textkommunikationen. Min vinkel var att försöka förstå den nya gröna vågen. Fokus låg på fenomenet och på självhushållarnas personliga tankar och visioner. Våra reportage stod alltid VF tillhanda om de ville ha dem. Men men. Egentligen är det fånigt att hänga läpp. Arbetet med reportaget var så roligt och utvecklande, och dagen i kretsloppshuset full av sköna människor och personlig inspiration. När jag tänker efter varför jag vill vara journalist så handlar det faktiskt om något så klyshigt som Möten. Inte att se sitt namn i tryck, även om det är nog så kul.
VF:s två artiklar handlar dels om själva utbildningen, dels om elevernas drömmar. Så här såg mitt reportage ut:

Uppiffad grön våg

Drömmen om en röd stuga i djup granskog. Frön som gror, växter som frodas. Vedeldning och växtfärgning. Drömmen om ett rent samvete, glömdes inte alls kvar på 70-talet. Fortfarande lever den, uppiffad med solceller och biobränsle.

Thomas Kero har velat ha en egen gård hela livet. När han var tre år sa han till sin mamma att han skulle bli bonde. Men de vanliga naturbruksutbildningarna har inte lockat honom.
– Det är inte den sortens storskaliga jordbruk jag är intresserad av. Jag vill jobba varierat och på ett mer hållbart sätt, säger han.
Så fort han tagit studenten sökte han till en utbildning i självhushållning vid Klarälvdalens folkhögskola. Och kom in. De första veckorna var han euforisk, nu har vardagen tagit över men trivseln har inte minskat. Det enda han saknar är varmvatten.

Kristin Bryngelsson läser samma kurs som Tomas, men kom in med helt annan bakgrund och andra mål. Hon läste ekonomi när hon plötsligt insåg vilken hastighet vi lever i, och det kändes inte hållbart. Så bytte hon till självhushållningsstudier. Exakt vad Kristin ska göra med sina kunskaper i framtiden vet hon inte.
– Jag får jättemycket inspiration av att studera här. Jag funderar på att jobba med lokal produktion och förädling av mat. Det fungerar inte i längden att som idag köpa fiskpinnar som åkt från Norge till Kina för att rensas, vidare till Frankrike för att paneras och sedan till Sverige för försäljning, menar hon.

Kursen de båda läser hålls i Kretsloppshuset strax utanför Sunne, och har funnits i åtta år. Kursledaren Michael Raaman har varit med sedan byggstarten. Han håller med om att det är en ny grön våg på gång.
– Det bildas alltid trender och mottrender. Den gröna vågen på 70-talet var en konsekvens av tidigare decennier, sedan kom 80- och 90-talet som var en ganska materiell och egoistisk period. Runt år 2000 kom längtan efter ett enklare liv tillbaka, förklarar han.
Samtidigt menar han att vågen är annorlunda nu. På 70-talet låg det mycket ideologi i valet att flytta ut på landet. Det handlade också om gemenskap med tankar om kooperativ och liknande. Nu är valet ofta sprunget ur en personlig längtan.

I Kretsloppshuset lär man sig under 35 veckor om odling, bygg, energi, skogsbruk, djurhållning med mera. Allt vilar på en ekologisk grund.
Är det här lösningen på miljöproblemen?
– Nej, det löser inte problemen, men det bidrar bra. Jag har inget svar på vad som behöver göras för hela klotet. Vi måste utgå där vi är och se till våra möjligheter. Alla har ett val.


24 maj 2008

Något vaknar

Hemma i Värmland hände något. Jag intervjuade inspirerande fotografer. Men framför allt hälsade jag på i min gamla skola.

Där fick jag gå i korridoren, som vanligt igen. Jag fick korrekturläsa texter. Som jag saknat det! Älskar skribentens koncentrerade blick när den suger åt sig vad jag säger, funderar, värderar, går för att jobba om. Älskar att läsa texten och fråga mig: Vad vill skribenten säga, vad har den för stil, hur kan den vässa texten ytterligare?
På väggarna satt nya fotografier och jag tittade noga, aha lång slutartid vilket härligt ljus, tagen i studio kanske, wow hur fotografen fångat ögonblicket, åh mellanformat hudens minsta beståndsdelar är synliga.
Och så fick jag träffa mina älskade lärare igen. Ingenstans kan det finnas lärare som på medialinjen i Karlstad. Jag fick glada hälsningar och nyfikna frågor. Fick höra om deras projekt, reportageresor och bokdebuter. Korridorerna sprakade av energi.

När jag reste därifrån var hjärnan pigg. Plötsligt tänker jag bilder igen, ser vinklar, löser fantasiuppdrag, får nya idéer, upplever tidningsbilder. Jag är glad.

Först så fick de riset smaka, sedan fick de honungskaka

"Överraskande smisk, intensivt smisk, lekfullt smisk, dynamiskt smisk. Ja, smisk har många nyanser och innebörder.
Smisk som ett självklart inslag i vardagen, smisk som nyttig uppfostran, smisk i det häftiga mötet, smisk i dess många rituella varianter.
Smisk som den förlösande möjligheten, smisk som den naturliga kraften, smisk som det förtätade ögonblicket för mannen som ger och kvinnan som får"

Jag är...förundrad. Vapenbrodern har en grej för massmördare, gamla partiledare och galna gubbar. Det var han som först berättade för mig om Hans Scheike. En man som tycker om smisk. Och unga tjejer. Han dömdes i slutet av 80-talet till 6 års fängelse för olika sexuella övergrepp, enligt wikipedia som även kallar honom "risterapeut". Idag säljer Hans Scheike smiskvideor. Citatet ovan är från hans hemsida.

23 maj 2008

Denna dagen ett liv

Tiden går undan. Jag åker buss, pratar politik och turism med whiskyälskande norrlänningar, ser begåvavde systern spela i grekisk tragedi, gråter till gökboet, äter svärdfisk i göteborg, åker tåg, bor i skog, träffar kära vänner, intervjuar pressfotografer till B-uppsats, åker tåg, skriver "böna" och "morot" och "calendula" på skyltar till lannet, läser godnattsaga, läser Erlend Loe, läser Nina Björk, läser inte kurslitteratur, passerar Ludvika, inbillar mig att jag är dödssjuk, är arg, äter ost, åker tåg och ruvar på intressanta blogginlägg om feminism och om ordet bildjournalistik.

18 maj 2008

Facebook IRL

Det här är ju ganska så fantastiskt bra.

Tack till literoligare för tipset.

14 maj 2008

Stolta rika män sätter ned foten

Och om Muf, Luf, Cuf, Piff och Puff nödvändigtvis ska demonstrera tycker jag att de ska sjunga geniala Kreti och Pletis borgerliga kampvisa Dom som äger. Lyder som följer:

MINA KÄRA BORGARBRÖDER, MINA STOLTA STARKA MÄN
LÅT OSS TÅGA UT TILLSAMMANS FÖR ATT SLÅSS FÖR FRIHETEN
VI SKA KÄMPA, VI SKA KRIGA, VARJE MAN SKA VISA MOD
SÅ VI SEGRAR UTI STRIDEN, UTI TÅRAR SVETT OCH BLOD

OCH VARJE MAN FATTA VAPEN, VÅR STOLTA TID ÄR NU
TA ADJÖ AV FINA VILLAN, AV DIN HEMHJÄLP OCH DIN FRU
VI SKA TÅGA NU TILLSAMMANS, VANDRA UT UR SLOTT OCH BORG
FÖR NU ÄR MÅTTET RÅGAT, LÅT OSS SAMLAS PÅ MITT TORG

FÖR DOM SOM ÄGER LANDET BORDE STYRA LANDET
STÅR DET PÅ VÅRAN BANDEROLL
FÖR DOM SOM ÄGER LANDET BORDE STYRA LANDET
OCH DETTA ÄR VÅR PAROLL

ALLT FÖR LÄNGE HAR VI LIDIT UNDER STATEN SOM HAR KNYCKT
VÅRA SURT FÖRVÄRVDA SLANTAR GENOM SVERIGES SKATTETRYCK
OCH HÄR ÄR MAN SNÄLL OCH KÄMPAR OCH GER JOBB TILL SVERIGES PACK
VI HAR LIVNÄRT HELA LANDET MEN VAD FÅR VI DÅ FÖR TACK

NEJ NU SÄTTER VI NER FOTEN, VI SKA TÅGA UT INATT
VI KAN INTE LÄNGRE UTSTÅ DENNA HUTLÖST HÖGA SKATT
VISST VI ÄLSKAR MODER SVEA OCH MIDNATTSOLENS GLANS
MEN NU TAR VI SNART VÅRT PICK OCH PACK OCH FLYTTAR UTOMLANDS

SEDAN TAL AV FREDRIK REINFELDT, DET BLIR JUBEL DET BLIR SKRATT
HAN LOVAR LÄGRE LÖNER, HÅRDA TAG, OCH MYCKET MINDRE SKATT
HAN DRAR SKÄMT OM GÖRAN PERSSON, SOM ÄR LAT OCH SOM ÄR DRYG
HAN ÄR FET OCH HAN ÄR TRÖTT OCH KOMMUNIST SÅDÄR I SMYG

OCH FRAMFÖR SCENEN STÅR CARL-GUSTAV MEN HAN ÄR SCHIZOFREN
TROTS ATT HAN HÅLLER MED OSS VILL HAN INTE TÅGA MED
HAN FÖRKLARAR SITT DILEMMA OCH NOG MÅSTE MAN FÖRSTÅ
ATT DET ÄR SVÅRT ATT PROTESTERA MOT SYSTEM MAN LEVER PÅ

FÖR OM MAN INTE FÅR BESTÄMMA VAD SPELAR DET FÖR ROLL
VEM SOM ÄGER HELA SKUTAN OCH VEM SOM HAR KONTROLL
VI STOLTA RIKA MÄN VI BLIR BEHANDLADE SOM DJUR
OCH FÅR SLAVA UNDER OKET I PÖBELNS DIKTATUR

VI SOM ÄGER SVERIGES LAND BORDE STYRA MED HÅRD HAND

Missunsamma MUF

Eftersom vi gick i vänsterpartiets tåg på första maj missade vi som tur var Muf:arnas blå tåg. De terroriserade tydligen bara sossarna. Med blå ballonger, toblerone och sånger som "Frihet kärlek kapitalist".

"Första maj är en bra dag för att fira frihet" sa Rasmus Törnblom från Muf. Det får han tycka vad han vill om, men första maj är av tradition arbetarrörelsens högtidsdag och en symbol för kampen för åtta timmars arbetsdag. Kanske är de lite avundsjuka på vår fina dag. Men högern har ju ingen tradition av breda folkliga protester. Högern kämpade inte för åtta timmars arbetsdag, högern strejkar inte och det var inte högern som blev beskjuten i Ådalen.

När jag tänker efter minns jag att de dök upp även i Karlstad förra året, och delade ut toblerone. Jag undrar vari det politiska budskapet ligger? Toblerone är trevligt men som ett politiskt ungomsförbund kanske man bör ha fler visioner än mer choklad åt folket. Särskilt som jag antar att chokladen bekostats av statliga bidrag?

De hade tydligen tryckt upp strofer ur Internationalen. Raden “Vad han skapat under nöd och vaka, utav tjuvarna rånat är” använde de som ett argument för sin politik. Utan att ta hänsyn till resten av versen: "I sin förgudning avskyvärda, månn' guldets kungar nån'sin haft / ett annat mål än att bli närda av proletärens arbetskraft? / Vad han skapat under nöd och vaka utav tjuvarna rånat är / När folket kräver det tillbaka, sin egen rätt det blott begär".

Sjöng de också om hur slavarna ska slå sig fria, hur jämlikheten ska bli lag, och hur vi kommer att skjuta våra generaler om vi tvingas i krig mot våra grannar än en gång?

Första maj är vår dag. Det är dagen då vi kan samlas kring minsta gemensamma nämnare och lägga meningsskiljaktigheter åt sidan. Dagen då vi tror på förändring och styrka. Vi firar våra framgångar, och blickar framåt mot nya. En dag för jämlikhet, rättvisa, respekt. En röd dag. Vi klär oss fina, bär på nejlikor och lyssnar till blåsorkestrar. Vi säger Kamrat utan att tycka att det låter fånigt. Till och med jag, som förlorat tron på så mycket politik, känner hopp under första maj. En ynka dag om året. Det är heligt.

Att Muf denna dag går ut med sina blå ballonger och lovsjunger den starkes rätt och den starkes frihet gör mig upprörd ända in i själen. Alldeles oavsett vad jag tycker har vi mötesfrihet i det här landet. De får sjunga om kapitalism, äta choklad och vifta med ballonger så mycket de vill. Men att göra det framför sossarnas tåg, på sossarnas mötesplats. Att inte låta dem ha en dag av hopp, utan tvunget sticka ut tungan och säga "pilutta dig!" som en påminnelse om att det är de starkas ramar som gäller nu. Där går gränsen.

Uppdatering: Den äldre och förståndigare Dalmasen påpekar att tobleronen såklart är en pik till Mona Sahlin. Stilpoäng för det. Men jag tycker trots allt att motdemonstrationer ska användas bara mot Sverigedemokrater och liknande pack. Vi andra har en minsta gemensam nämnare i demokratin, och därför bör vi respektera varandras rätt att propagera för vår politik, hur skogstokig den än må vara. Jag skulle aldrig drömma om att besöka moderaternas riksstämma för att dela ut blanketter om tevelicens...

13 maj 2008

Joggingtur

Man skulle inte kunna tro det om mig, men jag älskar känslan av att anstränga mig till fullständig utmattning. När kroppen sprängs, ingen luft finns kvar i lungorna, jag vet att jag faller efter nästa steg. När jag inuti är varm och röd men mitt skal iskallt av kvällsluften omkring. När kroppen ryser efter duschen och sedan det totala lugnet sprider sig från cell till cell. Jag älskar det, men upplever det för sällan för att minnas.

Undrar vad de tänkte ikväll, de som såg den svartklädda flickan ligga utslagen på bryggan, med händer och fötter i sjön, flämtandes och rosslandes, spottandes slem.

Och jag tänker: Om jag vore känd skulle det inte vara så här. Om jag vore en prisbelönt löpare. Då skulle horder av människor heja mig i mål, min tränare skulle möta mig och låta mig flåsande få falla i hans armar. Jag skulle få spotta slem i hans självklart utsträckta hand. Han skulle torka snor ur mitt ansikte. Och publiken skulle se på mig, på mitt ännu av snor och slem täckta ansikte, och tänka: Så ser segerns ansikte ut. Idel kärlek, idel stolthet skulle omfamna mig.

Istället ligger jag ensam på en brygga och rosslar. Det är nog bäst så, skulle jag tro.

11 maj 2008

10 maj 2008

Om jag kunde måla skulle jag måla så här

Kvällspromenad








I ett hus vid skogens slut

Hemma på min gata i staan... eller snarare hemma i min skog. Bortom granplanteringarna och slydungarna, en kilometer från vårt hus, där bor våra närmsta grannar. Jag har gjort hittepånamn åt dem: Stig och Siri. Vet inte varför, men det kändes bra.

Stig och Siri bodde där när vi flyttade in 1992. De har alltid bott där. Stig är född i samma röda stuga han nu bor i. Han är bygdens sambandscentral, har koll på allt skvaller och alla nyheter. Eftersom han säljer havre och hö till alla får han veta mycket, som han sedan sprider vidare. Man behöver ingen tidning när man har Stig.

Stig och Siri äger mycket mark. Oftast är han ute på markerna och tar hand om sin skog. Oftast är hon hemma och tar hand om hemmet. Det är ett fint hem, med kökssoffa vid fönstret, bonad på väggen, virkat överkast på sängen, pelargoner i fönstren. Och katter såklart. Stig och Siri brukar sitta vid sitt köksfönster, vid sitt köksbord och dricka kaffe. På så sätt har de utsikt över vägen. De som kör förbi stannar oftast för att få sig en pratstund. Någon gång ibland åker Siri till kyrkan. Stig följer inte med, han tycker inte om kyrkan.

Om man bor i skogen och är fem, sex år och tar sig en promenad inte alldeles sällan. Då får man komma in till gulliga, sävliga Siri på saft och kaka. Det finns många kakor att välja på, och Siri strålar med sina ögon mot en och säger snälla saker som man inte riktigt vet hur man ska svara på. Kanske pillar man förstrött loss etiketten på saftflaskan, men det vill inte Siri, för "det tycker nog inte Stig om". Kanske kommer Stig hem och pratar om avverkning och snökedjor och annat viktigt.

Varje höst skördar Stig och Siri sitt hö och torkar det på hässjor. Vissa barn vet inte vad en hässja är. Men om man bor i min skog så vet man, det har Stig och Siri sett till.

Lika säkert som att solen går upp och ned, lika säkert som att granarna växer och göken gal, lika säkert är det att Stig och Siri gör sina hässjor, dricker sitt kaffe, klappar sina katter och bjuder på saft och kaka. Alltid har Stig och Siri funnits i min skog. Alltid kommer de att finnas där.

Men så är det inte längre. Solen går upp och ned, granarna växer och göken gal, men Siri bjuder inte på kakor längre. Och det känns inte bra.

"And his name was Skorpan, it means hard bread"

I natt återberättade jag hela Bröderna Lejonhjärta för någon som aldrig hört den förut. På engelska. Det fick mig att känna mig mycket viktig. Jag var hans första möte med Astrid Lindgren och den här vackra sagan om liv, död, frihet och mod. På knackig engelska försökte jag få med äventyren och poesin. Försökte måla miljön som Astrid gör. Och hålla reda på hela historien, vad som måste berättas och vad som måste strykas bort för att det skulle bli lagom för en muntlig saga. Jag vet inte hur det gick. Men han sa att det var en bra saga.

Män är djur - och det är genetiskt

Jag känner en kvinna som genom sitt liv har brottats med sina känslor för män. Vad är de för varelser, är de onda, goda, hur tänker de? En empirisk vardagsstudie är inte så upplyftande: Män tafsar, kontrollerar, mördar, kör för snabbt, nonchalerar, förstår inte vad man säger. Biologismen har blivit hennes räddning: Jo, män är nog djur. De är nog mer våldsamma, matcho, nonchalanta och talar ett annat språk. Men de rår inte för det, det sitter i generna. Den vetskapen gör livet lite enklare att leva.

Hennes feminism skrämmer mig. Hon talar om att uppvärdera det kvinnliga. Hon talar om att ifall kvinnor styrde världen skulle den vara en bättre plats.

Hon tror att hon och jag har ungefär samma synsätt, bortsett från den lilla detaljen att jag ser könet som en social konstruktion. Det spelar väl inte så stor roll, säger hon. Visst, vi tror att skillnaderna beror på olika saker (arv vs miljö) men vi är båda överens om att oavsett skillnader ska man behandlas lika. Lika lön för lika arbete. Och en undersköterska ska vara lika mycket värd som en fabriksarbetare.

På så sätt reduceras biologismen till en liten bisak. En liten, liten meningsskiljaktighet. Hon tycker att jag blir onödigt arg när vi diskuterar feminism. För den där lilla detaljen, könet som som social konstruktion, är ju oviktig.

När det i själva verket är hela kärnan!

Jo, första steget mot jämställdhet är samma ekonomiska rättigheter. Och jag tror också att de yrken och egenskaper som ses som "kvinnliga" behöver uppvärderas. Faktiskt. Men kampen kan ju för guds skull inte sluta där! Vi får aldrig samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter så länge det anses vara av naturen givet att vi kvinnor är lite mjukare, lite känsligare, lite mer omvårdande medan männen är aggressiva och inte kan kontrollera sin sexualitet.

Biologist eller inte gör hela skillnaden, eftersom det avgör om man tror att det går att förändra grunden. Eller om man bara ska nöja sig, acceptera läget, anpassa sig.

Det är biologismen som talar när människor tycker det är konstigt att jag går hem själv på kvällen. Det är biologismen som talar när min mor vill prata i telefon med mig om jag går ute själv när det är mörkt. Med argumentet "De flesta kvinnor känner sig tryggare och friare då". Visst vet jag att mobiltelefonen är många kvinnors välsignelse. Men jag är inte "de flesta kvinnor", jag är mig själv. Och att prata i mobilen som säkerhet får mig att känna mig instängd, ofri. En andra klassens medborgare som inte får beträda gatorna på samma villkor som alla andra. Visst är jag rädd ibland. Livrädd. Övertygad om att en våldtäktsman väntar i mörkret. Men om jag inte gick ut ändå skulle jag alltid vara rädd.

Min vapenbroder brukar fråga mig, när jag stannat till sent, "Vill du att jag följer dig till bussen?". Det tycker jag om. Jag brukar tacka nej, men jag vet att om jag skulle behöva det så finns han där. Jag vet att han respekterar vilket beslut jag än tar. "Han borde följa dig ändå" muttrar biologisten. Ja, för kanske är vi kvinnor inte kapabla att fatta våra egna beslut? Kanske behöver vi en beskyddare, en stilig riddare att rida till vårt försvar. "Man behöver ju inte vara dumdristig" säger biologisten.

Jag märker att jag låter väldigt arg nu, på dessa stackars biologister. Det är inte meningen. De har rätt till sin åsikt, och det handlar absolut inte om okunskap från deras sida, bara olika angreppssätt. Men jag blir arg när jag klumpas ihop med dem. När de får definiera feminismen. För jag är inte alls som dem. Jag tror att en annan värld är möjligt. På riktigt.

Dags att döda den "fina" kvinnan

När jag först hörde talas om Nina Björks bok Under det rosa täcket var jag kanske femton, sexton år. Jag förstod att det var en bok jag måste läsa, och det tog mig bara sisådär en fem år att få ändan ur vagnen. Nu njuter jag av varje sida.

Under det rosa täcket kom ut 1996. Den feminism som Nina kritiserar (särartsfeminism = kvinnor är annorlunda, men på ett bra sätt) är inte lika vanlig längre, tror jag. De flesta unga feminister jag talat med håller med Nina Björk. Jag håller med henne. På så sätt är det inte så utmanande att läsa Under det rosa täcket, den kommer inte med nya tankar utan bekräftar det jag redan tycker. Och det kan ju vara nog så trevligt.

Funktionen med boken tycks vara en sorts grundkurs i likhetsfeminism, i uppfattningen att könet är en social konstruktion. Något att greppa tag i när man tvivlar. En källa att ösa argument ur. Och Nina skriver fantastiskt, det är rappt och flyter naturligt från tes till tes.

Än så länge befinner jag mig på de allra första sidorna. Men har redan snubblat över detta citat som sätter fingret på vad det hela handlar om:

"Att vara kvinna ska inte vara någonting fint - det ska vara någonting ointressant. Bara då kan vi vara fria att forma vår egen identitet oavsett kön"

Ibland försöker jag läsa texten med en mans ögon. Inte för att alla män är likadana, såklart. Alla män och kvinnor är individer, men som Nina Björk skriver: "Eftersom kvinnor idag behandlas som en grupp som förutsätts ha gemensamma egenskaper får kvinnor också någonting gemensamt". Detsamma anser jag gäller män. Och min uppfattning är att kvinnor oftast har mer erfarenhet av att diskutera feminism, och därför kan se på feministiska teorier med (förhoppningsvis) mer nyanserade ögon.

Jag tänker mig att många män skulle känna att det där är väl inte så viktigt, menar du att det skulle påverka hela världsordningen, det där är ju en detalj, här var det mycket gnäll för småsaker.
Oj, här kom mina egna fördomar fram. Men de bygger på egna erfarenheter.
Jag minns en gymnasiediskussion där jag försökte tala om jämställdhet, förtryck, strukturer och system. Som exempel berättade jag klassikern om killar som slår tjejer på förskolan, och den enda hjälp tjejerna får från fröken är att han/hon säger "Men han gör ju bara så för att han är kär i dig, förstår du väl". Jahapp, så killar slår dem de tycker om och det är bara att acceptera och bita ihop. Genast välte hela diskussionen och kom att handla, inte om system och strukturer, utan om mig som individ. "Men du kan inte mena att det påverkat hela era liv, att vi slog er när vi var små" säger en kille. Och läraren höjer den intellektuella nivån genom att avsluta diskussionen med "Men har du pratat med killen som slog dig? Han kanske var kär i dig?".

Grejen är att de där männen i min fantasi har ju rätt. Det handlar om detaljer, petitesser, inget som påverkar världsordningen. Men detaljerna bildar en helhet. Könsmaktsordningen. Det är därför vi måste försöka förändra också alla de där småsakerna.

Min sjuåriga, stjärnögda bror sa till mig "Det är mest pojkar som slåss och mördar". Den bördan är tyngre än vad han borde tvingas bära.

08 maj 2008

Sanningens riddare har blod på sina händer

Det är mycket litteratur om journalistik just nu. Trångt bland tankarna. Anledningen är att det är B-uppsats på gång. När all dansk och engelsk och empirisk litteratur blir för mycket tar jag en paus med Maria-Pia Boëthius mycket arga Mediernas svarta bok. På sidan 54 citerar hon ett brev från en vän. Det kastar om tankarna:

"Det är så tydligt hur man kommer där uppifrån fåordiga platser utan skapade bilder och känner att man innerst inne vet. Så hamnar man här i oändliga mängder fakta och informtionsspäck och tycker plötsligt att man inget vet. Tills man minns att javisst ja, den viktiga informationen, den om livet den kommer inte från media. Mediabruset säger att saker har en början och ett slut, att somligt är intressant den ena dagen men inte nästa, att vägar leder ingenstans att vi lever i eviga kretsgångar av tomrepade meningslösheter och stor ondska. Inget påstående kan vara lögnaktigare! Vi lever ju i raka motsatsen, vi lever i sammanhang.
Vet du vad jag tänker nu när jag kommer tillbaka hit ner, det som denna morgon slår mig är denna oupphörliga informationsvägg, överallt, hela tiden; meningslösa budskap. Och alla går de ut på att världen är komplicerad och tillvaron krånglig. Men när man går på fjället invid renarna i det låga gräset med den långsamma himlen och det otämjda ishavet så berättar allting runt om en att tillvaron är hel och sammanhangen obrutna. Bakom dimridåerna hänger allt ihop, där leder det ena fortfarande till de andra och världen är mycket enkel, det har den alltid varit och kommer så att förbli."

Som jag känner igen mig i det där. När jag går hemma i lannet förstår jag allt jag rimligtvis kan behöva förstå: Att om jag sätter ett frö i jorden och vattnar och rensar så kommer där att växa en purjolök snart. Men i civilisationen blir jag aldrig färdig, vet aldrig allt jag borde veta.

Journalistens roll ska ju vara att förklara, att förenkla, sortera? Det är journalistiska utbildningars paradox: Ju mer man lär sig desto mindre förstår man. Vi kom hit av olika anledningar, någon ville förändra världen och en annan älskar orden, för att lära oss något sorts gemensamt hederskodex. Istället fick vi fler frågor. Och samtidigt som det är befriande att slippa stöpas i en sovjetform riskerar vi ibland att gå vilse bland objektiviteten, konsekvensneutraliteten, engagemanget och relevansen, glappet mellan skola och praktik.

Vi lär oss att akta oss för den journalistiska självgodheten. Vi lär oss att journalister kanske inte alls är objektiva sanningens riddare utan beräknande ideologer och cyniker. Eller något däremellan. Och när ridån faller inser jag hur resten av världen ser på journalister. Journalisten är den som okänsligt stövlar in bland sörjande anhöriga, den som vaktar dörrar och förföljer oskyldiga i jakt på scoop, den som försvårar polisens arbete och fäller idealistiska politiker genom att blåsa upp småsaker. Journalisten ljuger, lurar, överdriver och förstör. Så såg också jag på journalister innan det blev min dröm och sveptes in i ett idealistiskt rosa moln. Så mycket jag lyckats glömma...

Snart tycker jag att reklamen är ärligare än journalistiken. Den är i alla fall uttalat subjektiv och skönmålande. Det kommer att bli en utmaning, det här. Men jag vill fortfarande.

Inte större än en fotbollsmatch?

Jesper Strömbäck skriver bra om politisk journalistik i boken Makt och medier. Han tar upp fenomenet om politik "som spel eller sak".

Amerikanska valet är underligt välbevakat i Sverige. Kanske befogat, då USA:s politik påverkar stora delar av världen. Men hitills har vi inte fått veta nästan någonting om vad politikerna tycker. Däremot vet vi vem som skakat hand med vem, vem som vänder bort blicken i korridorerna, vem som stöttas av Oprah. Och jag har, till min stora förvåning, gått från att inte bry mig alls till att känna någon sorts entusiasm inför Barack Obama.

Jesper Strömbäck menar att journalistiken fokuserar allt mer på spelet i politik. Strategifrågor prioriteras högre än sakfrågor. Sportmetaforerna haglar. Egentligen är det inte förvånande. Det ger rapporteringen dramatik, förenklar stora och svåra frågor, polariserar motståndare.

Det konstiga är ju att politikerna ställer upp på det här. De tar gladeligen över sportretoriken och börjar kalla sig "Det röda laget" och liknande. De planerar aktiviteter som inte har något annat syfte än att vara "bra mediagrejer", bra jippon. De slänger sig med snajsiga formuleringar och personangrepp. I detta nu går sossarna ut och ber om "supportar".

Kanske vinner de kortsiktigt mer spaltutrymme. Men långsiktigt kan jag inte tro att någon vinner någonting på det här.

VANLIG tidning kan vara SKIT

Jag kommer ihåg hur jag och min svensklärare diskuterade kvällspress. "Det är väl bra att de visar känslor" sa hon, och syftade på artiklar av slaget "Det är så hemskt så hemskt så hemskt att si och så många har dött". Men allvarligt talat. I så fall är det väl mycket bättre att bara skriva "Si och så många har dött" och låta siffrorna tala för sig själva. Vad bryr jag mig om vad journalisten tycker?

Det är så många sidor av journalistiken jag har svårt att förstå.
Individfixeringen. Som tar sig uttryck bland annat i att vi översvämmas av dokumentärer i stil med "Jag har en otroligt ovanlig sjukdom som är mycket plågsam".
Konfliktperspektivet. Den som vill säga något nyanserat om till exempel bostadsbrist och dess orsaker och lösningar finns det inte plats för. Men den som säger att det endast är Mats Odells personliga fel och att man borde vräka kungafamiljen och göra hyresrätter av slottet, kan ha en chans.
Låtsasnyheterna. "Barnsexmördare fick anställning på dagis". Men det visar sig vara för sju år sedan. Och i Tyskland. "Superduperkändis nära att dö". När hon satte i halsen som barn.
Hårdvinklingen. "Vanlig huvudvärk kan vara DÖDLIG sjukdom", "Sötningsmedel gör dig blind". Förutsatt att du dricker fyra liter koncentrerat aspartam om dagen.

Försöken att krama ur mesta möjliga ur en historia. Så kan man få se en ung tjej och tvåbarnsmor som uppenbart mår psykiskt dåligt och försöker få någon rätsida på sitt liv förvandlas till en spännande kvällstidningsföljetong.

(Jo, jag läser en bok av Expressens grundare just nu. Jag är inte alltid så här arg. Något som hjälper är att läsa Expressen ljuger och Aftonbladet fantiserar av GuiltyGuilty. Där ryms härliga låtsaslöp som "ROBERT WELLS ÅT UPP SIN PASTA inför ögonen på sina kompisar" och min favorit "ETTÅRING BRÖT IHOP OCH GRÄT I SANDLÅDAN 'Han försökte leka polis'")

Män med ord

Värmlands (Sveriges? Världens?) bästa krönikör släppte en bok för några dagar sedan. Ett lantismanifest vid namn Picasso valde också Kristinehamn. Väldigt roligt att han sa "Om man gillar Erlend Loe, Nick Hornby och Jonas Gardell hoppas jag att man hittar något även hos mig" (VF). De är tre av mina absoluta favoriter.

Nu kommer också Erlend Loe med en ny bok: Gör vad du vill. VF:s recensent Jonas Brefält skriver att det är den bästa sedan Naiv Super. Låter lovande.

Och så var det ju Bengt Sjöbergs bok. Den måste jag läsa. Nu.

Synd bara att alla mina fina pengar måste gå till Expert. Som har undersökt min dator utan att fixa den. De ringde mig häromdagen och bad att jag skulle hämta den, "för vi vill inte ha den här längre". Nähä, men ta då datorn och stoppa upp där solen aldrig skiner. Sedan kan du och alla andra Expert-anställda begå gemensam harakiri, tycker jag.
Kanske är min ilska inte riktigt proportionerlig. Men så mycket krångel som jag haft med Experts datorsupport... Usch. Hädanefter håller jag mig till Duktiga Svågerns datorsupport, och därmed basta.

06 maj 2008

Det var det

Klass 9A är slut. I tretton avsnitt har jag fått lära känna de här eleverna. De är som högstadieelever är mest - odrägliga när man ser dem på håll, men människor när man kommer nära.

Jag trodde att det skulle vara ett Jan Björklund-program med piska och disciplingnäll, men jag fick något helt annat. Kanske var eleverna bättre från början än det gavs sken av. Självklart skulle alla lärare göra ett bättre jobb med mer resurser. Just nu bryr jag mig faktiskt inte. Jag bryr mig om Ala, som inte ens kan komma överens med Gud om att gå på gympan men som är en jävel på att imitera lärare. Om Nadia och Tova som hittade orden inom sig. Om Patrik som visade sig vara ett snille. Om Karro som ska bli journalist och om Michelle som väntar på något annat. Jag bryr mig om Stavros som älskar sina elever högt. Och om Igor som väckte något som låg slumrande inom eleverna.

Att jag nästan gråter som en tant ikväll, det handlar inte bara om dem. Det handlar om min egen högstadietid. Minnena av hur verkligt pissigt det var. Och de lärare som verkligen var bra spelade så stor roll. De gjorde allt värt det. De fick mig att brinna i alla fall lite grann. Jag unnar alla Sveriges högstadieelever sådana lärare som i Klass 9A. De behöver det.

04 maj 2008

Himlen ler i vårens ljusa kvällar

Nästa Valborg måste jag se en brasa och höra en kör. Det var för länge sen nu. Läser texten till Vintern rasat, eller Längtan till landet som den tydligen heter egentligen. Den är fantastiskt fin! Älskar förmänskligandet av naturen: "Solen kysser liv i skog och sjö". Det är Herman Sätherberg som skrivit den och året var 1838, enligt Wikipedia. Sedan dess har Otto Lindblad tonsatt orden och Herman har reviderat verserna. Det ska finnas sex verser men det är bara två som brukar sjungas. Här är det Lunds studentkör som sjunger:

Vintern rasat ut bland våra fjällar,
Drivans blommor smälta ned och dö.
Himlen ler i vårens ljusa kvällar,
Solen kysser liv i skog och sjö.
Snart är sommarn här i purpurvågor,
Guldbelagda, azurskiftande
Ligga ängarne i dagens lågor,
Och i lunden dansa källorne.

Ja, jag kommer! Hälsen, glada vindar,
Ut till landet, ut till fåglarne,
Att jag älskar dem, till björk och lindar,
Sjö och berg, jag vill dem återse,
Se dem än som i min barndoms stunder
Följa bäckens dans till klarnad sjö,
Trastens sång i furuskogens lunder,
Vattenfågelns lek kring fjärd och ö.

Lyssna vill jag, huru vinden susar
uti halvutspruckna björkars lund,
spegla mig i sjön, där anden krusar
med sin köl det mångbeglänsta sund,
och i famnen av naturen drömma
vårens dröm, som ingen tröttat än,
och min sorg i jaktens lund förglömma,
fri som skyn där uppå himmelen.

Forsen kastar sig i havets sköte,
se, hur vild, med vilken stämmas dån!
Är det ej, som hela Mälarn göte
åter på en gång sitt rika lån?
Och han är likväl så hög om kvällen
som om morgonen, och tusen år
fylla honom kanske än från fjällen
lika rik och härlig varje vår.

Och med varje maj hans holmar gunga
sina kronor i dess klara våg,
och i varje vår hans fåglar sjunga
lika ömt med lika eldig håg.
Skulle jag, när hela världen svärmar,
sköna vår, blott jag ej le med dig!
Och en snöbäcks sorl, den klippan härmar,
var dock fordom nog att locka mig.

Nej, åt landet, bröder! Tjädern knäpper
nu var morgon i sin furulund.
Vad, om jägarn kopplet varsamt släpper
blott till ögonfägnad på en stund?
Låt oss njuta, låt oss vara glade!
Friskt och härligt hornens toner gå.
Den som hjärta nu att jaga hade
endast på en timma eller två!

Ty Internationalen åt alla lycka bär

Vi gick, vi skrek, vi klappade händer. Skrek lite mer och gick lite mer. Överallt rött: Banderoller, fanor och heliumballonger mot huvudstadens klarblå himmel. Röda pins glänste på min kavaj. Körsbärsblom och glitter regnade i vårt hår när vi tågade in i Kungsträdgården. Där åt vi pastasallad ur gemensam bunke som sanna socialister. Sedan var det slut. Men hoppet finns kvar.

Två dagar fulla av kontraster. På Valborg besökte jag Östermalm och översvämmades av statyer, dubbeldörrar i glänsande trä, takhöjd och stuckatur, matsalsbord med utsirade stolar värdiga kungafamiljen, samt invånare som lugnade: "Jag har inget emot kommunister. Jag brukar gå klädd i dräggiga kläder. Skit i politik".

En mycket liten människa hann jag också träffa. Fascinerande hur det bästa i livet kan vara att bli blåst i magen och det värsta att tvingas ta på sig strumpor.